Kultur

Tala ni, tolka vi

Retorikförlaget i Helsingborg anordnade ett seminarium på Campus i fredags i samband med boksläppet av nyöversatta "Retoriken" av Aristoteles. Jenny Maria Nilsson var där och har läst boken.

Det är en träffande beskrivning José Ramirez, den tredje föreläsaren på Aristotelessymposiet på Campus ger: ”Moderaterna är inte ett arbetarparti, utan arbetets parti”. I bilen på väg dit hör jag Anders Borg på nyheterna beskriva det ekonomiska läget och han låter som alltid ansvarsfull, vilket irriterar mig eftersom jag ogillar den politik hans parti bedriver. Borg försöker inte övertala någon, han övertygar genom att vara trovärdig.
”Låt retoriken vara en förmåga att i varje enskilt fall uppfatta det som kan vara övertygande eller övertalande” – så lyder Aristoteles arbetsdefinition av ämnet. Janne Lindqvist Grinde skriver i introduktionen till den svenska översättningen av Retoriken: ”Det centrala för Aristoteles är vilka typer av tankegångar som leder till övertygelse, inte vilken språkdräkt dessa tankar ges.” För nog är boken en vetenskaplig studie i talkonst men också en katalogisering av hur den enskilda människans karaktär visar sig i det hon säger.
Vilket slags handtag sätter man på en text kommen ur en värld med andra föreställningar, orörd av den kristna ”Gud” som sedan skulle förändra det mesta, skriven på ett utdött språk? Översättaren Johanna Akujärvi ville slänga "Ars Rhetorica" i väggen flera gånger under arbetet. Hon håller en utmärkt föreläsning om kampen att hitta de rätta orden och försöka minska de förskjutningar i betydelse som alltid uppstår vid översättning.
I cirka 2300 år har den svenska översättningen låtit vänta på sig. Kulturgärning är ordet för det Akujärvi och Retorikförlaget har åstadkommit och symposiet i samband med boksläppet är välbesökt. Retorik är ständigt aktuellt och på väg ner i åldrarna. I den nya läroplanen är ämnet för första gången en obligatorisk del i svenskundervisningen och rektorn på Campus Helsingborg, Jesper Falkheimer, inviger samma dag som boken släpps ett nytt ämne: ”Strategisk kommunikation”.
Akademien har en fin tradition att hålla liv i urgamla fejder, som den mellan Platon och Aristoteles på ena sidan och sofisterna på den andra. Jag har alltid varit i Aristoteles-Platons lag och betraktat sofisterna, som undervisade i bland annat retorik, som ett slags antika lobbyister, beredda att övertyga vem som helst om vad som helst för pengar.
Det beror på att jag fått i mig Aristoteles via den praktiska filosofin och estetiken. Men Ramirez berättar, som jag förstår det, om en inriktning där sofisterna är the good guys och att Aristoteles var på deras sida! Och Anders Eriksson, retoriker och en annan av föreläsarna, säger att neoaristoteliker var ett skällsord på 70 och 80-talet.
Den postmodernistiska tsunamin sköljde alltså bort mer av Aristoteles, som förknippades med förtryck, ur retoriken än ur den analytiska filosofin. Viljan till uppgörelse med äldre tider är en ibland användbar drog men när ni läser "Retoriken" kommer ni att upptäcka att det är en vantolkning att förknippa Aristoteles med ofrihet.
Aristoteles är ofta träffande på samma vis som Nietzsche eller Machiavelli och det finns ett vackert stråk av frustration i konflikten mellan pragmatism och ideal. Akujärvi påpekar att vi saknar Aristoteles undervisning; den gamle greken skulle nog ha skött sina anteckningar med större omsorg, visste han betydelsen de skulle få. Och texten är tänkt för den inre krets som han undervisade i.
Med översättarens goda noter och Lindqvists välskrivna introduktion kan många nu tillgodogöra sig denna klassiska och grundläggande text om talekonsten.
Gå till toppen