Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Landskrona

"Var inte rädd för att fråga"

Trots att kriget tog slut 1945 så tog det ett helt år innan Lea Gleitman kom till Sverige. För LP berättar hon om hur det kom sig att hon hamnade i Landskrona och varför hon har en särskild koppling till staden.

"När kriget var över hamnade jag i ett brittiskt så kallat "Displaced Persons Camp" där alla som överlevt och som inte hade någonstans att ta vägen blev placerade. Där undersöktes vi noggrant och hölls i karantän. Som tur var hade jag fortfarande min kusin i livet och som dessutom suttit med mig i lägret Bergen-Belsen. De flesta andra hade inte någon.
Även om kriget var slut 1945 så tog det ett helt år innan jag kunde lämna kontinenten. Jag mötte en man som berättade att han träffat min syster i ett av de läger i Tjeckoslovakien som hade frigjorts av ryssarna. De som satt där tvingades tillbaka till Polen, trots att de inte fanns något för dem att hämta. Alla var ju döda. Hela året letade jag efter henne och efter många om och men återförenades vi.
Den glädjen som jag kände då, det kan ingen som inte varit med om något liknande förstå. Chansen att hon skulle ha överlevt var ju minimal.
Under tiden hade jag fått veta att min farbror, som lyckats fly till Danmark redan 1939, var i livet i Köpenhamn och jag skrev till honom. Det var faktiskt han som gjorde att vi slutligen hamnade i Sverige. Han hade flytt på en av de överfulla fiskebåtarna som fraktade judiska flyktingar över sundet 1943. När jag till slut kom i kontakt med honom, sade han: "Ni måste ta er till Sverige". Så hanhjälpte oss med visum.
Jag minns inte så mycket av själva resan, det var ju så länge sedan och såren från det vi hade varit med om var ännu inte läkta. Men slutligen kom vi i alla fall till Sverige via Lübeck i norra Tyskland och Danmark. Det var första gången som jag såg havet. Det var som en dröm för mig som kom från en liten by från det polska inlandet. I Polen hade vi fått en väldigt patriotisk bild av vårt land och där spelade havet en alldeles särskild roll.
Vi hamnade i Landskrona och fick sitta tre veckor i karantän på Citadellet tillsammans med andra flyktingar. Jag kände redan från början en stark koppling till staden – jag hade nämligen precis läst Selma Lagerlöfs bok "Gösta Berglings saga" och när jag kom hit fick jag veta att hon varit lärarinna här.
Sedan flyttade jag till Malmö och fick jobb på Stålverket efter bara tre veckor. På den tiden fanns det ingen krishjälp för oss så vi fick vända oss till varandra, vi som hade överlevt förintelsen. Såklart var det som en dröm att komma till Sverige efter det vi hade varit med om – människorna var vänliga mot oss – men på ett sätt reserverade. De vågade nog inte fråga någonting om vad vi hade varit med om eftersom de var rädda för att såra oss. Men det brukar jag alltid säga när jag är ute och pratar i skolorna: var inte rädd för att fråga. Vi mår bra av att prata om det."
Gå till toppen