Kultur

Zamel på drift

Jenny Högström läser marockanske Abdellah Taïas roman "Ett arabiskt vemod".

Abdellah Taïa.
Jag gillar börjanAbdellah Taïas självbiografiska Ett arabiskt vemod. Jag gillar den jättemycket. "Jag minns" heter den, mer med en blinkning åt Marcel Proust än åt Georges Perec. Och det är alltså framsuggererade minnen från en våldsam marockansk barndom det handlar om. En tolvårig barfotapojke i marockanska staden Salé, ännu inte könsmogen men sexuellt klarvaken och utlevande.
På drift bland andra pojkar. Med andra pojkar. Och en del män.
Barndomen är en liksom gränslös tillvaro där allt kan hända och vuxna ibland dyker upp i rättan tid. Som när den unge Abdellah med en hårsmån räddas från att bli gruppvåldtagen av ett gäng äldre pojkar.
Samtidigt är scenen inte otvetydig: när Abdellah växlar blickar med gruppledaren och förs uppför trappan är han snarast förväntansfull. Men för hans angripare glider begäret över i hån, förakt och våld. I upphetsningen blandas allt samman. Och för att dölja sin egen homosexuella dragning till Abdellah kallar ledaren honom för Leila. Abdellah måste feminiseras för att bli älskad.
Episoden läser jag som en tidig variant på den kärlekshistoria med den algeriske Slimane som den vuxne Abdellah, då nyinflyttad parisare, går in i. En allt uppslukande kärlek – och, ska det visa sig, en kärlek som kräver allt. Inte så att Slimane våldtar eller slår honom – men för att verkligen vara hans måste Abdellah avsäga sig allt annat – sitt engagemang inom filmen, sina vänner – och förvandlas till en kuvad hemmaman som endast engagerar sig i kärleken. Eller som han själv skriver: "Jag blev en arabisk kvinna, underkastad dig".
Samtidigt är det en vacker kärlekshistoria. Och den är också vackert skriven. Abdellah träffar Slimane på en bögklubb i Paris och förstår omedelbart hans ursprung: "Han dansade som man gör därborta. Fritt och vilt."
Det är berättelsen om en mycket rörande och sårig gemenskap mellan två arabiska homosexuella män – zamels – som möts eller förenas i exilen, men också i konflikterna med sitt ursprung, sin sexualitet, religionen.
Boken håller tyvärr inte de löften som inledningen och i någon mån kärlekshistorien på slutet lovar, där det verkligen bränner till och konflikterna kommer i dagen. I mina ögon förblir boken i övrigt alltför ouppklarad. Må vara att det är en författare som också stilistiskt vill frammana sitt existentiella sökande, flykten och främlingskapet, till exempel när han som i det symboliskt bärande kapitlet "Fly" går vilse i Kairo. Och uppnår någon slags rening eller räddning. Men för mig blir denna vilsenhet aldrig särskilt angelägen.
"Ett arabiskt vemod" är långt ifrån den första romanen om homosexuella män i arabvärlden. Jag tänker till exempel på Muhammed Shukris fina "Det nakna brödet", där allsköns skörlevnad pågår. Men mig veterligen är Abdellah Taïa, som numera är bosatt i Paris, den första öppet homosexuella marockanska författaren, vilket ju är stort.
Jag får dock känslan av att konflikten mellan den muslimska världen och homosexualiteten undersöks grundligare i hans andra romaner, och det är när han tangerar det ämnet som det blir intressant. Den konstnärliga insatsen är, som Taïa själv skriver: "det arabiska språket som källa, som verkligt och själsligt utrymme för att våga omdefiniera sig, säga allt, avslöja allt och en dag skriva om allt. Till och med den förbjudna kärleken. Skriva ner den med ett nytt namn. Ett eget namn. En dikt."
I den bemärkelsen framstår först och främst "Ett arabiskt vemod" som en skiss eller en ansats. Men jag läser gärna mer av Taïa.

Ett arabiskt vemod

Abdellah Taïa
Översättning Håkan Lindquist & Davy Prieur
Elisabeth Grate Bokförlag
Gå till toppen