Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Den som söker skall finna Don Draper

Jenny Maria Nilsson om gud, människor och Don Draper.

Bild: Frank Ockenfels AP2009
En av de mest idiotiska fördomar som vissa religiösa personer har om icke-religiösa är att vi inte kan känna andlighet, tillhörighet och sammanhang. Att vi utan religion inte förmår förundras över livets storslagenhet eftersom vi betraktar oss själva som ett slags biologiska robotar och av samma skäl saknar vi värdighet och moralisk kompass.
Orsaken till att religiösa tror så är att de utgår från att alla de fina sakerna jag nämnde kommer från Gud och att var och en av oss måste stå i relation till hen för att få del av dem. Vi andra, utan de här vanföreställningarna, vet att man inte måste ta omvägen över religion. Allt det där finns tillgängligt ändå och gudsomvägen innebär ofta en försvagning av detta goda. Sann religion är zen. Andlighet – och då menar jag inte New Age-varianten, utan människans uppriktiga och vackra sökande efter svaret på vem hon är – kan inte domesticeras eller institutionaliseras, för då blir det motsatsen till just andlighet. Många religiösa tror på det storartade med gud men inte på det storartade med människan – såvida det inte utgår från gud.
I lördags (24 mars) publicerade Svenska Dagbladet en understreckare av Joel Halldorf, doktorand i kyrkohistoria och genomsyrad av de fördomar jag har nämnt. Halldorf driver ett långsökt resonemang där han menar att tv-serien "Mad Mens" framgångar beror på vår längtan efter gud. Vi har hört det så ofta: modernismen och sekulariseringen gör att vi, och alltså även karaktärerna i Mad Men, är ”isolerade individer, utkastade i en värld där den egna framgången är det enda beständiga värdet.”
Dock är vi inte onda, utan vilsna: ”bristerna framstår som sprungna ur vilsenhet och desperation snarare än ur kalkylerad illvilja.”
Kanske låter det här snacket rätt bra när kristna är tillsammans och lovordar sig själva om hur uppfyllda av varat de är, hur de lever enligt de bästa normer och därför har en ytterligare dimension i sina liv. Och hur synd det är om oss andra som vandrar tröstlöst i en öken av ytlig nutidskultur där vi försöker fylla oss med avgudar som framgång, shopping och Don Draper. Men när tankegången kommer ut på en tidningssida framstår den som löjlig.
”Bortom den kliniskt rena ytan är det så den moderna människans belägenhet ser ut. Hon befinner sig i exil, separerad från Gud, sina medmänniskor och sig själv” skriver Halldorf. Men hör upp alla kristna! Religiösa har inte monopol på de stora och goda känslorna och lite ödmjukhet vore på sin plats. Därmed inte sagt att människan inte är vilsen och försöker döva sin längtan med ytligheter. Och inte sällan är just gudstro en sådan ytlighet.
Gå till toppen