Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

I minnets labyrinter

Annika J Hagström om Julian Barnes "Känslan av ett slut".

Julian Barnes.Bild: DAN HANSSON / SvD / SCANPIX Svenska Dagbladet
”Historien är segrarnas lögner”, hävdar huvudpersonen Tony i Julian Barnes nya roman, Känslan av ett slut, under en historielektion.
”Bara man håller i minnet att den också är de besegrades självbedrägeri”, svarar hans lärare.
Tonys skolkamrat Adrian – klassens stora begåvning – formulerar liknande tankegångar något mer nyanserat: ”vi behöver känna till historikerns historia för att kunna förstå den version som presenteras för oss.”
När denna diskussion om historieskrivningens problem förs under romanens första sidor ter den sig främst som ett sätt att presentera ett gäng rätt pretentiösa tonårskillar.
Först senare – när Tony i sextioårsåldern plötsligt konfronteras med sina minnen av ungdomen – framstår diskussionen i ett annat ljus.
Det är Tony som är romanens historiker och ämnet är hans eget förflutna. Men kan vi lita på honom? Är han en segrare eller en besegrad? Hur kan vi förstå något av hans historia annat än genom det han berättar själv?
Svaret på dessa frågor är inte entydiga, och romanens budskap – om det finns något – är att sanningen aldrig är svart och vit, även om den kan te sig så för individen. Den unge Tony fungerar på samma sätt som de flesta av oss: saker händer, han analyserar dem, stoppar undan dem i mentala lådor med etiketter på och tror sedan att han vet vad som har hänt. Att han har förstått. 40 år senare ska han få lära sig att historieskrivning är bra mycket mer komplicerat än så, även när den gäller ens eget liv.
Tonys historia ter sig ganska oansenlig när han ser tillbaka på den. Efter studentexamen skiljs han och skolkamraterna åt; Adrian går vidare till Cambridge, medan Tony fortsätter sina studier vid Bristols universitet.
Där blir han så småningom tillsammans med Veronica, en självsäker, något otillgänglig ung kvinna som Tony misslyckas att komma särskilt nära. Flera månader efter att förhållandet avslutats får han ett brev från Adrian som meddelar att han och Veronica nu är tillsammans. Tony reagerar med förväntad indignation, men händelsen lämnar inga djupare avtryck och han går vidare med sitt liv.
Något år senare får han höra att Adrian har tagit livet av sig. Tony får ett jobb inom kultursektorn, gifter sig, får barn och skiljer sig. I sextioårsåldern är han på det stora hela rätt nöjd med sitt anspråkslösa liv.
Plötsligt en dag får dock Tony ett brev från en advokat som meddelar att Veronicas mamma i sitt testamente har lämnat honom 500 pund samt Adrians dagbok.
Händelser som sedan länge varit avslutade och avskrivna i hans liv kommer åter igen i fokus. Varför hade Veronicas mamma Adrians dagbok, och varför har hon testamenterat den till Tony?
Det här är frågor som aldrig helt reds ut i romanen, och den mystiska dagboken dyker heller aldrig upp, trots att Tony närmast blir besatt av att få tag på den. Vad som istället dyker upp är minnen han inte vet vad han ska göra av – minnen som motstrider den version av historien han levt med i fyrtio år. Vad hände egentligen mellan honom, Veronica och Adrian, och vad har han tolkat in själv? Till hur stor del kan han lita på sitt eget minne? ”Du förstår ingenting. Det har du aldrig gjort, och kommer aldrig att göra”, upprepar Veronica gång på gång för honom.
Om vi tar henne på hennes ord så innebär det att vi – läsarna – heller aldrig kommer att förstå, eftersom vi bara har Tonys tydligen begränsade version av vad som hänt. Det skapar frustrerande läsning, och det är länge sedan en roman dröjt sig kvar med gnagande frågor i huvudet så länge efter jag avslutat den. Det är inte enbart ett positivt omdöme; öppna slut i all sin ära – men kan vi här ens lita på att vi vet hur historien börjar? Frågarna den här romanen lämnar obesvarade gnager lite för vasst i medvetandet och lämnar skavsår.
”Känslan av ett slut” är knappast den första Barnes-romanen som kretsar kring frågor om historieskrivning och sanning – snarare har dessa vuxit till det centrala temat i hans författarskap.
Genombrottsromanen ”Flauberts papegoja” (1984, på svenska 1986), till exempel, handlar om det omöjliga i fånga ett liv i en biografi, och ”En världshistoria i 10 ½ kapitel” (1989, på svenska 1991) ifrågasätter i en rad löst sammanhängande noveller vad vi vet om historien och hur vi vet det.
Även i en mer traditionell roman som ”Arthur och George” (2005, på svenska 2006), vilken berättar snarare än plockar isär vår kunskap om det förgångna, står historiska skeenden i fokus och ifrågasätts, om än på ett mer subtilt plan. I ett sådant långt och brett författarskap kan man fråga sig varför just ”Känslan av ett slut” blev den roman som till slut gav Barnes det prestigefulla Bookerpriset i höstas. Personligen tycker jag att samtliga tre av de Barnes-romaner som tidigare nominerats hade förtjänat priset mer.
Måhända står denna nya roman lite i skuggan av Barnes tidigare verk, framför allt för att den rör sig kring ämnen han berört med sådant djup även tidigare. Därmed inte sagt boken skulle vara oförtjänt av priset.
”Känslan av ett slut” imponerar i sitt djup och sin komposition; så gott som varenda mening fyller en funktion och bidrar till helheten. Att slutet svider med sina uteblivna svar är på sätt och vis också en del av denna fiktions premisser. Tony kan inte längre svära på något han minns, Veronica vägrar berätta och Adrians dagbok förblir otillgänglig.
Som en påhittad filosof uttrycker dilemmat i romanens inledning: ”Historia är den visshet som skapas vid den punkt där minnets defekter och dokumentationens brister möts”.

Känslan av ett slut

Julian Barnes
Översättning Mats Hörmark
Forum
Utkommer i dag
Gå till toppen