Kultur14 april 2012 04:00

Ett jag blir till

Stina Wirsén har skrivit en skapelseberättelse för stora och små.

I den outsinliga floden av pek- och småbarnsböcker dignar det av ankor och bollar, tittut och godnatt. Men få är det som på allvar sätter det lilla barnets existentiella resa i fokus. I en tid då barnperspektivet allt för ofta sätts på undantag är Stina Wirséns senaste bok Jag extra välkommen.
Wirsén har en förmåga att skapa underhållande, stämningskänsliga och ärliga berättelser för de allra minsta. Här visar hon ytterligare en sida. Med sparsmakade medel – enkla, svärtade tuschlinjer mot färgade sidbottnar – fångar hon livets första utmaningar i lysande bildpoesi.
”Jag” är en bok om att bli till, en alternativ skapelseberättelse. Det handlar om den livsresa som varje litet barn befinner sig mitt i. Från födelsen, till mötet med föräldrarna och sin egen, okuvliga vilja. Det handlar om kärleken, tryggheten och övergivenheten. Nyfikenheten, farorna och rädslorna.
Texten är lika sparsmakad som pennstrecken, och kastas ut på sidorna som utrop: ”Är det någon här…?” ropar den lilla människoflickan, nyuppstigen ur havsvågen. Och väl i land möts hon av både äppelträd och paradisorm. Men barnet trotsar makten och härligheten, smakar på frukten och kräver: ”Vatten, flyt med mig. Vind, blås med mig.”
Visst finns det risker med att skapa den här typen av versböcker. Det kan lätt bli förnumstigt och klyschigt. Men Wirsén tar det lilla barnet på största allvar och skapar en tankeväckande och angelägen berättelse. Medlen är enkla, budskapet uppfordrande. Det lilla livet behöver både stor frihet och stor trygghet som grund.
”Släpp mig nu. Jag släpper”. ”Håll mig, jag håller dig.”
Jag läste någonstans att Wirséns skapelseberättelse skulle var skriven för vuxna. Men varför stoppa in den i ett fack? ”Jag” ska inte stå och samla damm på någon presenthylla högt ovan barnets räckvidd.
Den ska flyta fritt, precis som det nyfödda, oskrivna livet.

Jag

Stina Wirsén
Bonnier Carlsen
Gå till toppen