Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Bengalisk couture

Johanna Karlsson om modeord, närheten till södra Asien och den nyöppnade utställningen "Pressat mode" på Dunkers.

"Pressat Mode" på Dunkers kulturhus pågår till den 9 juni.Detalj från ett plagg av Emma Lundberg.Bild: Linda Stolpe Margenberg HD/NST
I mars i år förbjöd Indien all bomullsexport med omedelbar verkan. Den inhemska textilmarknaden behövde säkras och de fallande priserna hejdas. 9,4 miljoner balar – varje bal med en vikt på 170 kilo – hade redan exporterats under 2012.
Det gick sådär.
En vecka senare drog regeringen i New Dehli tillbaka sitt förbud. Bara Kina hade förväntats gå miste om 300 000 ton indisk bomull om förbudet hållit året ut. Tre. Hundra. Tusen. Ton.
Vid valborg var alla exportrestriktioner borta. Bomullsbalarna var för svåra att rucka på.
I förra veckan öppnade utställningen Pressat Mode.
Upphängd på dockor i foajén till Dunkers Kulturhus är det kanske inte en utställning så mycket som ett uppställt skolarbete men väl intressanta plagg och hattar från skrädderi- och modistelever på Tillskärarakademin i Göteborg.
Och ja, allt är skapat efter temat hållbar utveckling. Hållbarhet. Modevärlden har en tendens att använda samma ord samtidigt.
Från att under 90-talet och millennieskiftet ha duckat bakom konstbegreppet och inte ha velat ha med begreppet ”kläder” att göra, till att omfamna konservativt skrädderi och hävda att textilindustrins problem löser sig bara folk slutar ha så dålig smak att de handlar hos kedjor istället för att specialbeställa alla sina utstyrslar från italienska hantverkare, till en sorts gemensam slutsats där storföretag och småmärken möts både i designsamarbeten och i insikten om ett gemensamt ansvar.
Skrädderistudenterna presenterar olika tolkningar av hållbarhetsbegreppet.
Från de mest konkreta: plagg som kan vidgas ut och anpassas efter olika stadier i en graviditet, t-shirts med avtagbara tryck, huvudbonader klädda i skonsamt färgade fjädrar från designerns släktingars hönor.
Till de halvkonkreta: en kjol som också kan användas som lampskärm, bara att hänga av sig när man kommit innanför dörren.
Till de superabstrakta idéerna. De som antingen är en skolskada, eleverna måste prompt få in bestämt temaord för att bli godkända, eller en modevärldsskada, vad den som producerar kläder anser sig ha ”inspirerats av” är plötsligt superintressant oavsett om det inte på något enda relevant sätt märks i slutprodukten. Bland de tolkningarna märks: hattar formade som en stor blå båge, likt en våg, som ska få omgivningen att tänka på att textilindustrin använder för mycket vatten, och också vackert utformade svarta hattar som är, eh, ”inspirerade av ordet globalt och därför har rund form”.
I en presentation under vernissagen framhöll Tillskärarakademins rektor Sofia Höfner Skogh att så länge man som textilarbetare håller fast vid tanken om att man är hantverkare, att kläder är ett hantverk, så kommer hållbarheten på köpet.
Det är en vanlig tanke, men det är också så att många sömnadskunniga tar jobb för H&M eller Filippa K efter sina fina hantverksutbildningar. Världarna är inte till hundra procent avskilda.
Därför blev jag allra gladast av modisten Karin Franssons ansiktsskuggande vita cirklar i strå dekorerade med bläckmålat japanpapper. Förutom att vara vackra, vilket är en egenskap Franssons produkter delar med i princip alla sina medstudenters alster, får de mig att tänka på asiatiska kvinnor. Jag tycker om det här därför att jag tror diskussionen om modevärldens nyfunna längtan efter hållbarhet måste bli en berättelse om södra Asien.
För länge sedan hade jag med modevärlden att göra i mitt arbete. Det är det konstigaste sammanhang jag jobbat i och det tog flera år att smälta hur den världen fungerade, men en viss modekännedom har sedan dess fungerat som bondande samtalsämne i de mest oväntade situationer.
I början av tiotalet lärde jag känna en stor grupp bengaliska studenter och migrantarbetare i Skåne. Invandring just från Bangladesh till Sverige är inte särskilt uppmärksammad eller synlig – kanske för att majoriteten jobbar så mycket och så tyst att de aldrig märks – men de flesta som till exempel har ätit på en indisk restaurang i Sverige har handlat av en bengalisk familj.
Hur som helst, det här var personer som var i min ålder och levde nära mig men som jag antog hade levt ett väsenskilt liv innan vi träffades, då de växt upp i Dhakas utkanter. Det visade sig att vårt förflutna hade ett par företagsreferenser gemensamt.
En sökning på ”Bangladesh” på finanstidningars hemsidor får i princip bara upp moderelaterade träffar. Det här har inte ansetts ha med till exempel det svenska modeundret att göra, men Asiens sömmerskor syr så klart ibland moderiktiga kläder. Inte minst genom kedjeföretagens nya vurm för säsongssamarbeten med mer classy designers.
Att komma från byar där sömnadsarbete åt internationella företag legat nära till hands skapar trots allt en närhet till modet. Med våra totalt skilda bakgrunder kunde bilder på hur syskon och grannar bar accessoarer och signaturplagg jag kände igen – men som lanserats i Sverige någon säsong senare – länka samman min och mina nya vänners bakgrunder närmre varandra på ett osannolikt sätt. De handlade om enstaka testplagg i massproduktioner, som sedan legat kvar i byarna och letat sig in i människors vardag.
Hillary Clinton är nyss hemkommen från ett besök i Dhaka dit hon bland annat tog med sig ett förhandlingsförslag om att landet borde höja minimilönerna. Och i slutet av förrförra året blev Helena Helmersson CSR-chef (csr står för corporate social responsibility) på H&M. Hon har själv bott i Bangladesh, och huvudstaden som två år i rad kommit på näst sista plats i The Economist rankning över världens sämsta städer att leva i.
Det är inte längre till Paris fashionmänniskor åker när de vill förstå mode på djupet.
Gå till toppen