Kultur

Jönssonland

Elin Grelsson Almestad om Dan Jönssons reportagebok "Ingenmansland".

Kulturjournalisten Dan Jönsson visar inga små ambitioner med boken Ingenmansland. Att reportagemässigt skildra orter bortom Stockholms innerstad, samtidigt som han essäistiskt diskuterar och reflekterar över dagens ekonomi utifrån politisk och filosofisk litteratur är högt satta mål.
Här ska allt rymmas: vardagssamtal med ortsbefolkning, lite Marx, lite globalisering och reflektioner kring den egna haltande karriären som kulturskribent vars uppdrag blivit allt färre efter finanskrisen 2008.
Tolv orter på lika många månader. Från Ånge till Angered, alla med samma uppdrag: Att pröva sina teser kring kapitalism och makt mot verkligheten och se vad som pågår i Fredrik Reinfeldt-land.
Det lyckas inte särskilt väl. Det finns flera skäl till det. För det första lyser redaktören med sin frånvaro. Det är pladdrigt och ostrukturerat med långa transportsträckor och reflektioner om allt från bowling till om man borde ringa hem till familjen. ”Jag tänker” är bokens absolut vanligaste sätt att inleda en mening och så gott som varje stycke avslutas i en olidligt överdramatisk ton, som när Jönsson hyrt en stuga i Ånge:
”Existensminimum. Tillräckligt för en människa på flykt.
På gräsplanen bakom stugan står en ensam husvagn.
Jag är mitt i Sverige.”
För det andra finns det ett inneboende problem med att på förhand ha en tes, i det här fallet om samhället, och sedan ge sig ut för att få den bekräftad. Jönsson kan sin litteratur, både Karl Marx och Adam Smith, likväl som moderna vänsterklassiker såsom Tim Jacksons "Välfärd utan tillväxt".
I sina mest klarsynta stunder exemplifieras dagens ohållbara ekonomi med hur små orter lämnats åt sitt öde eller underkuvat sig storföretag för att överleva. Men likväl är orterna Jönsson besöker bara projektionsytor för hans egna teorier. Människorna han möter, miljöerna han vistas i tolkas utifrån hans kapitalismkritiska blick och gör dem till objekt för hans på förhand uppställda slutsatser.
Det får mig att undra vad Jönsson skulle ut i Sverige och göra från första början: om han redan vet vart han vill komma, om han redan bestämt sig för att Flen är en sorgsen ort och att Ullared är ett tragiskt shoppinghelvete som får Marx att vända sig i graven, varför överhuvudtaget bege sig dit? Varför inte nöja sig med att skriva en kritisk essäbok kring den nya ekonomins ohållbara grunder? Det finns trots allt ett behov av sådana böcker, utan att det måste adderas en reportageresa till det.
Jönsson kan dock inte förhålla sig till vare sig miljöerna eller människorna. Samtidigt som de objektifieras försöker han hitta en länk mellan sig och dem. Han som får allt svårare att betala räkningarna när redaktörerna på landets kultursidor tackar nej till hans texter är drabbad av samma kapitalistiska orättvisa som de arbetslösa människorna i Sandviken, folk kring den nedlagda gruvan i Grängesberg eller de bastubadande männen i tomma Flen. I detta kontaktsökande missar Jönsson alla andra maktaspekter vilket gör honom till en fumlig skribent från den kulturella medelklassen som söker tröst i en arbetslös ortsbefolkning när uppdragen sinar. Det är, kort sagt, en inte särskilt sympatisk hållning.
Än värre är det faktum att Jönsson går ett steg längre i objektifieringen av en hel del kvinnor. På Ullared står en ”majestätiskt överviktig kvinna i svart permanent och joggingställ” och Jönsson konstaterar att ”scenen liknar en karikatyr”. Plötsligt är hans klassförakt lika kompakt som i den borgerlighet han genomgående kritiserar. En rysk kvinna i Haparanda beskrivs som en ”karg skönhet” och en ung flicka i Ånge är ”söt, på ett energiskt och alldeles okonstlat sätt”.
Själv sitter jag med gapande mun och undrar hur sådana omdömen av diverse kvinnor har kunnat gå igenom alla läsningar av manuset ända fram till tryck. Fanns där verkligen ingen med vett nog att påpeka att skriver man en maktkritisk bok ser det inte särskilt bra ut att en medelålders manlig författare recenserar unga flickors utseende i tryck?
"Ingenmansland" gör mig således både trött och uppgiven. Framförallt för att här finns frön till något viktigt. I sina bästa stunder ger den omistliga bidrag till en kritisk tolkning av den globala ekonomin och dess ekologiska och sociala konsekvenser. Men alltför ofta schabblas det bort i Jönssons jagupptagna tolkningar av Sverige och sin egen karriärkris, samtidigt som han lider av uppenbar genusblindhet och oförmåga att tolka klass och strukturer i andra termer än arbetare mot finanseliten.
Om Dan Jönsson på allvar vill granska makten föreslår jag att han nästa gång börjar med sig själv.

Ingenmansland

Dan Jönsson
Leopard
Gå till toppen