Nöje

Välvald brunch för örat

Godmorgon världen!
Nej, jag tänker inte på dansbandsskivan med Joyride från -98. Utan på P1:s veckomagasin som inviger min söndagsmorgon. Det finns en enkel anledning till varför jag gillar programmet, som hörts i etern i 26 år efter att ha startats med bland annat CBC:s ”Sunday mornings” som förebild.
En enkel anledning – för att jag känner mig smart.
”Godmorgon, världen” ger sammanhang i aktuella nyheter, i Sverige och ute i världen. Under två timmar skapas en lagom gemytlig och analyserande stämning som ger mersmak till kaffet. Jag mumsar på frukostmackan och tänker att jag samtalar med sambon, när vi snarare pratar ut i luften med radiorösten. ”Nämen, hörde du?” eller ”Oj, det visste jag inte!” eller ”Hur tänkte de där?”.
I söndags serverades en brunchtallrik med nyheter från den arabiska försommaren, paneldebatt om Miljöpartiets framtida vägval och reportage om musik som fastnar på hjärnan (”Euphoooria”). Framåt eftermiddagen är det särskilt ett inslag som lever kvar hos mig, om en satiriker från Algeriet. Humor är det bästa verktyget för att avdramatisera politiken, säger han.
Jag är beredd att hålla med. Vare sig humor avväpnar eller ger dålig stämning synliggörs det pinsamma och det absurda. Tråkigt nog känns ”Godmorgon, världen”:s eget satirprogram, Public Service, märkligt uddlöst. Något haltar när jag tänker mer på hur komikerna härmar olika makthavare, än på vad de faktiskt säger.
Söndagens kåsör, Ludvig Rasmusson, filosoferar om väntan – allmängiltigt utan att bränna till. Då föredrar jag nysatsningen på deckarförfattaren Åsa Larsson. Hennes februrikåseri om mellanstadiesonen som gick till skolan som tjej tänker jag fortfarande på.
Krönikörerna är också personliga i tilltalet men pratar om ett aktuellt ämne, från tårtdebatten till skogsbruk. Ulrika Knutson ägnar söndagen åt anti-feminism och det gör susen. Vad får mig inte att vakna till som en smula ilska?
Kort sagt, ”Godmorgon, världen” har något för de flesta. Programmet spinner en röd tråd i ett aldrig sinande nyhetsflöde. Redaktörskap när det är som bäst.
Eurovision hade gärna fått krympa som en ylletröja i tvätten – på både på längden och tvären. Utom ett moment som jag hoppas brer ut sig också i fortsättningen, nämligen poängräkningen. Den är olidligt lång och bjuder på en oslagbar kombination av nagelbitande tristesspänning. Särskilt som de svenska kommentatorerna inte kan räkna.
MTV gräver sin egen grav. Varför annars visa åtta repriser av ”Teen mom 2” på en och samma söndag? Och tror man att målgruppen, ensamstående föräldrar, har tid att slappa framför programmet flera timmar i sträck?
Idag Jag är nyfiken på en norsk reportageserie om människor som lever på udda platser. ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo” visas 18.15 i SVT1. Första avsnittet handlar om Remi Johansen som startat en chokladfabrik på en nedlagd flygplats.
Gå till toppen