Kultur

Psykvårdens blinda fläck

Lotta Wendel om efterspelet till boken "Slutstation Rättspsyk".

I höstas kom Sofia Åkermans och Thérèse Erikssons bok "Slutstation Rättspsyk". Boken skildrar den skandalösa verkligheten för unga kvinnor med självskadebeteende som hamnar i psykiatrisk tvångsvård. Det är en mycket grundlig och saklig granskning av olagliga tvångsmetoder inom vården.
Patienterna isoleras utan rättslig grund, de låses fast med olika otillåtna redskap och de vårdas tillsammans med de allra farligaste våldsbrottslingar. Hittills har minst sex disciplinpåföljder delats ut för händelser som redovisas i boken.
"Slutstation Rättspsyk" uppmärksammades i dagspressen med ett flertal positiva recensioner. Den sjätte december ifjol skrev jag själv uppskattande om boken på denna kultursida. Men den stora diskussionen har uteblivit och mycket tyder på att de olagliga rutinerna fortsätter att användas inom den psykiatriska vården.
En möjlig förklaring kan man hitta i två recensioner av boken, båda i tidskrifter för de professioner som är verksamma inom psykiatrin.
Där misstänkliggörs Åkermans och Erikssons föresatser och slutsatser därför att de båda författarna har egna erfarenheter av självskadebeteende och psykiatrisk vård.
I "Socionomen" skriver May Nilsson att författarnas ”egna erfarenheter påverkat skrivandet till den grad att någon objektiv syn på förhållandena inte kommit på pränt.”
Nilssons slutsats är att den skildrade problematiken är mera komplex än vad Åkerman och Eriksson förmår ge uttryck för.
I en mycket affekterad text i "Tidskrift för svensk psykiatri" menar även psykiatrikern Hanna Edberg att författarna ”inte förmår beskriva verkligheten utan sina personligt färgade linser”.
Edbergs text förtjänar en analys i sig. Hon berättar hur det fyller henne med "kalla kårar, svettningar och skamkänslor" att recensera boken men det är svårt att uttyda vad som egentligen orsakar Edbergs starka känslor. Hon vacklar mellan att vädja om författarnas förståelse för hur svårt det är att vårda personer med självskadebeteende å ena sidan och att skuldbelägga dem å den andra: ”Men tjejer! Förstår ni vad NI utsätter andra människor för med ert agerande? Förstår ni sorgen och oron hos anhöriga, vänner, ja även vårdpersonal?”
I sin recension utvecklar Edberg sin syn på patienterna och menar att det ibland kan vara svårt att respektera en människa som inte respekterar livet och sig själv.
Sådana reaktioner på Åkermans och Erikssons bok får mig tyvärr att misstänkta att läget för patienters ställning inom den psykiatriska tvångsvården faktiskt är ännu sämre än vad "Slutstation Rättspsyk" ger uttryck för.
Ingenstans noterar Nilsson eller Edberg i sina recensioner att "Slutstation Rättspsyk" visar att metoderna för att vårda dessa unga kvinnor är direkt olagliga. Åkerman och Eriksson dokumenterar i sin bok detta med en imponerande klarhet och tydlighet, något som senare bekräftats vid olika rättsliga processer.
Att ifrågasätta "Slutstation Rättspsyk" utifrån författarnas tidigare historia av psykisk sjukdom är så lågt och oanständigt att man på sin höjd kan förvänta sig det i anonyma nätkommentarer.
Vårdpersonalens egna husorgan ägnar sig alltså åt att patologisera författare vars undersökningar, fakta och resonemang lyfter fram missförhållanden i psykvården och dess juridiska konsekvenser.
Det är rent häpnadsväckande.
Gå till toppen