Kultur

Måste vänstern älska betong?

Jenny Maria Nilsson om betongvänsterns misstag.

Bredängs centrum utanför Stockholm.Bild: Anders Wiklund/SCANPIX
Hus och kvarter i stadskärnor revs, städer ritades om och miljonprogrammen uppfördes i samband med att Sverige tillryggalade den sista sträckan mot välfärdsstaten.
Somligt var dåligt men i backspegeln tycks scenariot ha varit oundvikligt på grund av de attityder, ibland goda, som fanns: river vi fattigdomens bostäder blir den hemlös och ger sig av. Min mamma, arbetarklass och född på 40-talet, sa om flytten till det nybyggda miljonprogrammet: ”Vi var glada att slippa bo i stan med toalett på gården”. Inte endast arkitekter och stadsplanerare ville ha ny estetik och ny arkitektur utan även folket.
1968 ligger Anna-Lena Löfgren på Svensktoppen med "Lyckliga gatan". Texten lyder: ”Borta är huset där murgrönan klängde, borta är grinden där vi stod och hängde” och Anna-Lena konstaterar vidare att rosor bytts mot betong. (Låten är ursprungligen italiensk och fick svensk text av Britt Lindeborg).
Schlagern är nostalgisk på samma vis som Anders Wahlgrens dokumentär "En kluven stad" från 1998 som nyss visades på SVT och finns på SVT Play. Wahlgren ondgör sig över förlorade miljöer i Stockholm och särskilt det faktum att motorleder drogs via stadens medeltida kärna. Filmen är en partsinlaga och något tendentiös men Wahlgren har rätt och vi hade kunnat ha kakan och äta den, för modernisering utesluter inte skydd av historiska värden.
Vilket många tror. När dokumentären sändes ondgjorde sig flera vänstermänniskor på Twitter över den. Kritiken var berättigad när den vände sig mot exotiserandet av fattigdom men missriktad när till exempel Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin raljerade ”Varför kör folk med bil på Skeppsbron när de kan åka häst och vagn?!"
Delar av vänstern har svårigheter att hantera det kulturarv som uppstod under ett mer utpräglat klassamhälle, som om man vill tillintetgöra det genom att riva den arkitektur där det ägde rum. Wahlgrens oro över att biltrafik skakar sönder byggnader med konsthistoriskt intresse förlöjligades men det byggnadshistoriska kulturarvet tillhör inte överklassen. Arbetare och hantverkare har byggt alltihop, oavsett om fattiga eller rika sedan vistades där.
Reaktionerna tyder på att de misstag som skedde under Lyckliga gatan-tiden kan ske igen. Upprätthållandet av normer som vänstern tror befriar begränsar dem i själva verket: arbetarklassen ska vara ren, hel och duktig, gilla betong och framtiden, inte vilja vara bland rosor som något nervsvagt fruntimmer från en dekadent överklass.
Rika har alltid tillgång till kulturellt värdefulla byggnader men samhället måste värna vårt arv för att alla ska få del av det. Många renoverar och kostar på sina egna hem allt mer, kapitalismen ser till att få sitt i blänkande köpcentrum men till exempel skolhusen som i början av 1900-talet var påkostade och stod mitt i byn är nu ofta nedgångna och hellre än att rita och bygga bra skolor fyller man upp med byggbaracker när det krävs lokaler.
”Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång, lika förunderlig och skön som den vi sjöng en gång” sjöng Anna-Lena. Vem vet, men man behöver inte vara sentimental för att anse att bevarandet av det gemensamma, byggda kulturarvet är ett passande projekt för vänstern.
Gå till toppen