Kultur

Den vidunderliga vilsenheten

Jenny Maria Nilsson läser Rebecca Solnits "Gå vilse", en perfekt essäsamling.

Plötsligt händer det, du blir varse att du läser en bok som förändrar dig. Poeten Rilke sa att han ville vara med dem som känner till hemligheter, annars ensam. Den amerikanska författaren Rebecca Solnit känner inte bara till hemligheterna, de där svårfångade som ger livet betydelse, hon förmår också göra essäsamling av dem – hennes litteratur är en sinnesvidgande drog.
Får ni nu intrycket av att det här är flummigt (och kanske bidrar bokens titel till det) så tänk om, Gå vilse. En fälthandbok är en omsorgsfull och nästintill vetenskapligt undersökande text om människor och våra omständigheter. I ”River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West”, en bok Solnit gav ut 2004, skriver hon teknologisk historia med fotografen Muybridge som nav. Muybridge var den 1800-talsfotograf som fotograferade serier av till exempel en galopperande häst och för första gången visade hur djuret satte ner fötterna. Solnit gör något liknande; hon saktar in världen, undersöker händelserna en ruta i taget och tydliggör något som funnits där men som varit svårt att uppfatta. Och i vår tid, den ibland så floskelaktiga, fragmentiserade och ytliga blir läsningen ett reningsbad – jag påminns om vilken kraft det fördjupade perspektivet har.
Fyra av essäerna heter ”Avståndets blå” och den första inleds: ”Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat”. Vidare citerar Solnit Leonardo da Vinci som förklarar att det som i en målning är fem gånger så avlägset ska vara fem gånger så blått. I en annan av essäerna finns berättelsen om conquistadoren Àlvar Núnez Cabeza de Vaca som går vilse i Florida år 1527 och förblir vilse i nio år! Floridas heta sol bränner bort hans skinn, han tas till fånga av indianer och blir en vandrande helbrägdagörare. Cabeza de Vaca måste ömsa både sin hud och sig själv för att överleva.
Något som Solnits vän Marine, den begåvade punkdrottningen, inte gör. Marine dör av en överdos natten efter att hennes mor gift sig med en man Marine avskyr, som om hon går vilse för gott för att slippa gå vilse mer. Motsatt vilja har den franske konstnären Yves Klein som önskade komma vilse. Han tror att han kan lära sig levitera och gör ett försök att hoppa ut och upp i tomrummet. Ständigt återkommer resonemangen till att handla om jagets gränser och begränsningar om hur enskilda människor hanterar vilsenheten eller hur vilsenheten hanterar dem.
Författaren har vaskat fram guld ur historien, det är perfekta essäer och perfekta essäer är alltid unika och personliga – och i det mycket specifika finns ofta något allmänt. Solnit tillhör den politiska vänstern, hon är aktivist, naturmänniska och helt oförutsägbar. Den tidiga countrymusiken karakteriserar hon som ”något slags sydstatsgotik med en förkärlek för tragedier och landskap” och hittar släktskap till författare som Edgar Allen Poe. Öppenheten och egensinnet får mig att tänka på Montaigne, genrens upphovsman, och den amerikanska essämästaren Joan Didion, så bra är det. Plötsligt känns alla nyare svenska essäsamlingar jag har läst som tråkiga, tillyxade och opersonliga. Kan vi inte skriva essäer? Är vi inte öppna?
Solnit flätar så väl med sina egna känslor och erfarenheter – hennes släkt kom från olika platser i Polen, Litauen och Ryssland – och utan sentimentalitet låter hon den egna historien blandas med de öden hon skriver om och låter allt uppgå i en större historia. ”Det kan också vara så att sanningen inte var någon given storhet för min familj, som skyfflade den fram och tillbaka på de olika språk de talade” skriver hon och förklarar att avsikten med att bli historiker och författare är att försöka nå verkligheten och bland annat behärska undflyende minnen. ”Bästa sättet att tjäna sanningen är nog inte att göra anspråk på att auktoritativt och opartiskt förhållande till fakta, utan att erkänna sina egna önskningar och agendor” skriver hon.
Kanske är det smärtpunkten som gör boken så ärlig och seriös. Solnit skriver också för sig själv, försöker få fason på vilsekommandet, det goda och det onda, och hur en person klarar av att komma bort.
När Albert Camus är 22 år skriver han i sin dagbok: ”Det är inte lycklig jag vill vara nu utan medveten”. Att vara oavbrutet närvarande inför sig själv beskriver den fransk-algeriske författaren som något gudomligt. Solnits närvaro, öppenhet och förståelse är underbar, hon är som en generös vän, bara mycket smartare än du själv. Det är fantastisk läsning.

Gå vilse. En fälthandbok.

Rebecca Solnit
Översättning Sofia Lindelöf
Daidalos
Gå till toppen