Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Amatörens afton

Mats Holm om Ann-Marie Åshedens "Förbannelsen – Hans Holmérs öde".

Hans Holmér var spaningsledaren som kallade till presskonferenser, viftade med revolvrar, använde metaforer och beundrades av medelålders kvinnor. Men någon Palmemördare fick han inte tag på.
Ett första spår, en 33-årig högerextremist, blottlade samarbetssvårigheter med åklagarna. Holmér föraktade chefsåklagare K-G Svensson, och hade lika lite till övers för överåklagare Claes Zeime. Holmér tyckte att bägge var för formalistiska, för mycket värnande om rättssäkerhet, för lite action.
Holmérs begränsade kapacitet som spaningsledare blev tydligt i PKK-spåret, huvudteorin från försommaren 1986 fram till januari 1987. Koppling till Sveavägen saknades. Ett långsökt motiv och avlyssnade telefonsamtal var allt som fanns.
När åklagarna satte stopp var Holmérs saga all, ett års arbete till spillo.
Det finns anledning att hålla Hans Holmérs monumentala misslyckande i minne när man läser journalisten Ann-Marie Åshedens bok om honom. Åsheden kallar Holmérs öde en förbannelse.
Själv fick Åsheden dåvarande chefredaktören på Dagens Nyheter, Christina Jutterströms uppdrag att träffa Holmér varje dag i utbyte mot lojalitet med spaningsledningen till dess mördaren var gripen. Överenskommelsen, som syddes ihop av Jutterströms och Holmérs nära vän Ebbe Carlsson, innebar också att Holmér skulle förhandsgodkänna allt Åsheden sedan publicerade.
Om det är något som förtjänar epitetet förbannelse är förstås en sådan överenskommelse.
På 1950- och 60-talet hette Dagens Nyheters polisreporter Massi Svensson. Han fick alltid nyheterna först; lojal som han var rev han därför sönder uppgifter om DC3:an när statsmakterna krävde det.
På 90-talet, när jag själv var en sväng på Dagens Nyheters redaktion, kom en dag reportern Anders Hellberg till morgonmötet med en enorm blombukett som skulle överlämnas till landets överbefälhavare inför en intervju. Hellberg fick sitta med i den internationella haverikommissionen om Estoniautredningen, och såg till att kritik mot denna uselt skrivna rapport omedelbart bemöttes eller aldrig publicerades.
När Ann-Marie Åsheden får sitt uppdrag av Jutterström verkar hon alltså i en tradition. Syftet den här gången var att komma nära, ge läsarna något extra. Men det finns alltid ett pris. Åshedens bok är ett exempel.
Men först Holmér. Många minns ju vad de gjorde den kalla vinternatt när februari blev till mars 1986 och beskedet kom. Själv var jag på Riche, stockholmskrogen, när en kompis berättade. Ett bisarrt skämt? Nej, sorlet i lokalen blev ett annat. Folk rörde sig mot garderoberna, stod tysta i klungor utanför och vid insläppet. Man hoppade in i en bil. Chauffören bekräftade, man rullade hem, satte på radion, tv:n, började ringa och väcka nära och kära.
Att jag nämner detta är för att många, i alla fall i Stockholm, redan hade sju åtta timmars vetskap om statsministermordet när länspolismästare Holmer vaknade med sin arton år yngre flickvän på ett motell i Borlänge, på väg till Vasaloppet, och av receptionisten fick höra vad som hänt.
När han fyra timmar senare håller sin första presskonferens vet han inte mer än någon annan, det enda som är tydligt i det mörker han själv beskriver att man famlar i är att han själv trivs i rampljuset.
När Holmer avgick efter PKK-fiaskot låste Åsheden in sina intervjuer i ett bankfack. Därefter låg de hemligstämplade på Riksarkivet.
När hon nu berättar är det för sent, och som försök till äreräddning av Holmér fungerar knappast denna sakframställan.
Som dokument av hur amatörmässigt landets största mordutredning sköttes har den sina poänger. Allt går så makligt – sommaren 1986 sitter man i svalkan på taket på polishuset och läser utredningsmaterial, kommer hem, äter jordgubbar, suckar över åklagaren Solveig Riberdah, som är på Gotland och plockar ljung. Rollförebilden tycks vara Kalle Blomqvist.
Men det inte ur dessa skildringar som Åsheden vässar sin polemiska udd. Den riktar hon mot åklagarväsendet, men ogiltigförklarar sig själv i nästa ögonblick när hon säger att de har lärt av sina misstag.
Huvudangreppet gäller i stället de mediedrev som hon menar gjorde livet som spaningsledare till ett helvete för Holmér. Åsheden är journalist, men lojal med polisens och maktens perspektiv.
Hon tycker att Holmér har en poäng när han klagar på meddelarskyddet. Själv tycker jag att det är ledsamt att journalisten Åsheden inte hade öga för den yrkesmöjlighet som uppstår ur det tveksamma uppdraget i samma läge som utredningen havererar: att berätta historien om hur det gick till.
Också 24 år efteråt har reportern bara öga för Holmér.

Förbannelsen

Hans Holmérs öde
Ann-Marie Åsheden
Norstedts
Gå till toppen