Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mellan hjärtat och magen

Stig Hansén om Jonas Berghs deckartrio "Mord".

Lopporna som hoppar över alla sju i sovrummet. Strandkanterna. Staketen med spett hela vägen ner till vattnet. Pariserhjulet som snart ska snurra. Kulan på roulettbordet.
Jonas Bergh smeker fram detaljer och dofter så att man känner sig både hemma och borta. Och han lägger in dessa beskrivningar just när det är dags att tänka på annat.
För annars kunde man fastna i morden i Borstahusen, i Limhamn, på Möllevången.
Ändå är det inte våldet och platserna som är det viktigaste i de tre berättelser som utgör Mord (den om Borstahusen har tidigare publicerats på dessa sidor i Helsingborgs Dagblad).
Det vill säga: vi ser mordet på smugglaren, vi är med när kvinnan hittas död i Folkets park i Malmö, vi känner ”lukten av den ständiga och onödiga förödelsen” och minns de döda som kommer tillbaka.
Allt det kommer till livs i jag-form av någon som har havet i sig, som nyss varit i Argentina men nu är i Skåneland och som blivit av med sin fru och lever med musiken och försöker få den att finnas än mer. Han drömmer, också i vaket tillstånd, och tar gärna ett järn eller två. Och han är nära Hansen som är polis och som dyker upp i alla tre berättelser; de inser att de får hjälpa ödet på traven, som berättarens farmor brukade rekommendera.
För de lär sig att det inte finns, som de säger, någon som knullar perfekt. Och de ser på nära håll skulder som aldrig går att betala, folk som är värda ett riktigt hem, byggfusk och porr som bara ... ja, finns där.
Det är både hårdkokt, cyniskt och romantiskt och slängigt och svängigt och lätt att sjunka ner i.
Men det som är Berghs verkliga styrka är att han får fram hur det känns när man inte vill höra och se något. När marken lutar och det är viktigt att stänga in sig, som på badhuset när synen på invandrare luftas, som när det kommer ett sms som lovar allt annat än gott, som när en dotter kommer för nära någon som inte är bra för henne.
Då är vi inne i ett slags spänning som pekar åt ett håll, men händer åt det andra hållet, någonstans mellan hjärtat och magen.
Det är då trollkarlen Bergh ger oss porträtt som handlar om bra mycket mer än att det dröjer mellan gångerna fadern träffar sitt barn. Det är då Bergh visar att brottslingen inte bara är sitt brott, utan också nätter och oro. Det är då Bergh får fram att hans skrivande har samma hantverkarkläder, vanliga kläder, tjusiga kläder som dem han låter oss möta.
Det är då – och nu – Jonas Bergh oroar på sitt eget rika sätt och får mig att undra över om jag skulle vilja bjuda hem dem han presenterar till mig en sen kväll och verkligen vara beredd på att höra och känna vad som sägs och görs och inte sägs och inte görs i mörkret.

Mord

Jonas Bergh
Recito Förlag
Gå till toppen