Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Gabriela Pichler tog en chans till revansch

Vrede och revanschlust är drivkrafterna bakom Gabriela Pichlers hyllad debutfilm "Äta sova dö", en svart komedi som utspelar sig i Nordvästskåne. "När de höjde lönerna på fabriken där min mamma städade så höjde de hennes minst. Jag vill visa vad det gör med en om man alltid befinner sig i underläge", säger Gabriela som växte upp i Örkelljunga.

Det är bråda dagar för filmaren Gabriela Pichler. De senaste veckorna har debutfilmen "Äta sova dö" tagit henne till filmfestivalerna i Venedig och Toronto. Och dagen innan vi träffar henne gästade hon SVT:s "Go'kväll" som spelas in i Umeå.
"Äta sova dö" hade Sverigepremiär i går, men hon missar en del av surret efteråt eftersom hon samma dag begav sig till en filmfestival i Sydkorea.
Arbetet med filmen inleddes sommaren 2009. Gabriela har skrivit manus, regisserat och även svarat för klippningen. Att något som vuxit fram under tre års tid plötsligt börjar leva sitt eget liv är en speciell upplevelse.
– Det känns ganska läskigt, men också skönt. Hur filmen uppfattas är inte längre direkt beroende av mig. Samtidigt är det fantastiskt att något som länge har varit en privat angelägenhet bara exploderar. Jag hade inte väntat mig att det skulle anta de här proportionerna, säger Gabriela Pichler.
Vi genomför intervjun i det gamla posthuset vid Drottningtorget, intill centralstationen i Göteborg, staden som hon bott i sedan 2005. Posthuset fungerar sedan januari i år som hotell, men spår av ursprunget finns kvar. Bland annat i form av en centralt placerad röd brevlåda och en postbil som i tillplattat tillstånd dekorerar en vägg.
Det är en både sober och kitschig miljö, som gjord för en efterfest i anslutning till en internationell filmfestival. Kontrasten till världen som skildras i "Äta sova dö" är milsvid.
Inspelningen genomfördes på olika ställen i ett höstlikt, grådaskigt Nordvästskåne. Historien utspelar sig i en icke namngiven by i trakten. Där, i ett nergånget hus, bor 20-åriga Raša (spelad av Nermina Lukac från Nyvång) tillsammans med sin ledbrutne far (Milan Dragisic). Raša, som har rötterna i Montenegro, jobbar med att packa grönsaker på ortens stora arbetsplats, men blir friställd efter ett varsel. Det leder till att hon hamnar i en absurd karusell med möten på arbetsförmedlingen och träffar med jobbcoacher som försöker "boosta" hennes och andra arbetslösas självförtroende.
"Äta sova dö" känns som ett dagsfärskt utsnitt ur den kärva verkligheten för många av samhällets utsatta. Men det är ingen eländesskildring rakt igenom. Värme och humor förekommer, särskilt mellan Raša och hennes far.
Innehållet ligger nära Gabriela Pichler på flera sätt. Hon växte upp i Örkelljunga, dit familjen flyttade från Flemingsberg när hon skulle börja tredje klass. Hennes pappa kommer från Österrike och mamma från Bosnien. Pappan, som gick bort 2005, jobbade som byggnadsarbetare och chaufför innan han blev sjukpensionär. Mamman har knogat som städare hela livet.
– Själva grundhistorien är inte självbiografisk, den är fiktion, men enskilda scener är inspirerade av mina egna, mina föräldrars eller andras upplevelser. Filmen visar den bild som jag har av Sverige och skulle någon ifrågasätta den kan jag alltid peka på att det är just min bild, säger Gabriela.
Flertalet av de medverkande i "Äta sova dö" skådespelar för första gången, däribland huvudrollsinnehavaren Nermina Lukac. Det finns en särskild anledning till att Gabriela satsade på okända namn.
– Jag respekterar verkligen skådespelaryrket, men många skådisar har liknande bakgrund – kulturellt, etniskt och socialt. Ofta kommer de från medelklassen. De erfarenheter som jag vill åt måste i så fall arbetas fram om man ska förmedla en autentisk känsla. Denna känsla kan förmedlas mer direkt, rått och opolerat av en person som lever det liv som jag vill skildra. Därför värdesätter jag en personlig koppling till rollen högre än utbildning.
En filmatisering av Åsa Linderborgs succébok "Mig äger ingen" är på gång, men annars tar pappa-dotter-relationer sällan plats på vita duken. Detta vill Gabriela Pichler ändra på.
– Jag har saknat skildringar av pappa-dotter-relationer på film. Pappa-son- eller mamma-dotter-relationer har man ju sett till leda – och de är ofta konfliktbaserade. Jag och min pappa var väldigt tajta. Som sjukpensionär var han hemma medan mamma jobbade, och när jag kom hem från skolan hade han till exempel redan lagat mat.
I vissa avseenden fungerar Raša som en mamma åt sin pappa i filmen. Hon förväntas bland annat föra hans talan hos läkaren, dit han går i hopp om att blir sjukpensionerad.
– Det handlar om en slags mansroll som jag vill lyfta fram. I dag finns det förväntningar på män som är nästan omöjliga att uppfylla. Pappan i filmen ska vara familjeförsörjare, men har brustit i det totalt. Han ska vara stark, men är vek eftersom han har ont i ryggen.
Gabriela Pichlers egen pappa tänjde också på ramarna för hur en man förväntas vara.
– Han byggde vårt uterum, men kunde samtidigt sy en kjol till mig när jag skulle på folkdans. Den mångsidigheten var inte alltid så accepterad.
Revanschbegär fungerar som en glödande röd tråd i "Äta sova dö". Det har sin förklaring.
– En av mina drivkrafter är att jag känner en vrede när jag tänker tillbaka eller hör människor berätta om sina livserfarenheter. Det är en social vrede som jag inte kan få utlopp för på något annat sätt än via film, säger hon och utvecklar resonemanget:
– När man diskuterar klass talar man ofta om ekonomiska skillnader, men det finns många skillnader som man inte kan ta på. En av dessa handlar om mindervärdeskomplex. Det föder en revanschlust eftersom man har känt sig liten och obetydlig. När de höjde lönerna på fabriken där min mamma städade så höjde de hennes minst. Jag vill visa vad det gör med en om man alltid befinner sig i underläge.
Filmens Raša har ingen ambition att klättra på samhällsstegen. Till skillnad från många andra unga människor som vill "leva sin dröm" hade hon gladeligen fortsatt att packa grönsaker om hon bara fått. Gabriela Pichler jobbade till och från under sex år på kakfabriken Gillebagaren i Örkelljunga. Men hon drömde om något annat, något större. Hon valde att studera och förverkliga sig själv. Varför?
– Det beror på allt möjligt och lite slump. Det är nästan läskigt att tänka på att det kanske var tillfälligheter som avgjorde. När jag började plugga filmvetenskap på högskolan i Halmstad jobbade jag samtidigt på Gillebagaren som timanställd. Jag hade hela tiden en fot kvar på Gillebagaren och gick tillbaka dit även när jag hade en fil kand. För vad gör man med en sådan examen?
När hon 2005 var en av endast fem studenter som kom in på Filmhögskolan i Göteborg blev tiden på kakfabriken definitivt historia. Positivt grupptryck bidrog starkt till att Gabriela slog in på studievägen.
– Vi var ett gäng tjejer, "duktiga flickor", i skolan i Örkelljunga som blev de första i sin respektive familj att plugga vidare. Vi påverkade varandra. De andra hade också föräldrar med vanliga kneg.
Vad sa dina föräldrar?
– Gör det du har lust med. Men samtidigt som de sa så hade de förstås förväntningar, att jag inte skulle ligga på latsidan utan vara arbetssam. De litade ganska mycket på att jag skulle fixa det, säger Gabriela Pichler och tillägger:
– Å andra sidan är film något av det flummigaste som man kan hålla på med. Jag har två examina och har pluggat hur länge som helst, men tjänar ungefär som jag gjorde på Gillebagaren.
Som barn var Gabriela Pichler inte alls förtjust i att familjen sökte sig till ett litet samhälle i nordvästra Skåne.
– Jag hatade flytten och hatade Örkelljunga till en början. Flemingsberg är en förort med alla möjliga nationaliteter och vi befann oss alla på ruta ett, medan det fanns väldigt få invandrare i Örkelljunga. Mina föräldrar ville att vi skulle slå oss ner på ett ställe där jag kunde få en trygg uppväxt. Och de hade rätt, för Örkelljunga var fantastiskt för ett barn att växa upp i. Men jag hade svårt för kontrasten i början.
Anledningen till att hennes föräldrar fastnade för just Örkelljunga var att de hade sett en annons där kommunen skönmålades och jobb nästan garanterades.
– Men när min mamma väl skulle fixa jobb ville ingen ha henne. För att det skulle ordna sig vara någon tvungen att gå i god för henne. Jag minns förväntningarna och att det inte riktigt blev som de hade tänkt sig, även om hon sedan fick arbete.
Gabriela Pichlers mamma Ružica "Rosi" Pichler medverkar också i filmen. Hon spelar en kvinna som blir arbetslös samtidigt som Raša och hamnar i samma tröstlösa trall.
– Det är lite annorlunda att jobba med mamma. Hon är min bästa vän och vi har en tajt relation, men när det handlar om att ta order av sin dotter framför kameran blir våra roller omvända. Det är en del av charmen. Dessutom kan det verka förlösande på en inspelningsplats när hon bryter en tagning och jag säger "Men mamma, för helvete!". Det smittar av sig.
Till den familjära atmosfären bidrog Johan Lundborg, Gabrielas pojkvän som ansvarade för filmens foto. Ružica Pichler har varit med sin dotter på filmfestivalerna i Venedig och Toronto. I Venedig belönades "Äta sova dö" med publikpriset.
– Vi kan knappt fatta den situation som vi befinner oss i. Mamma hade aldrig rest så långt i hela sitt liv. Så vi är lite förstummade över den vändning som våra liv har tagit. Att få dela detta med henne är fantastiskt. Jag blir helt varm i kroppen när jag tänker på det.
Vad tror du att din pappa skulle tycka?
– Oj, det tänker jag på hela tiden, särskilt när jag och mamma åkte till filmfestivalerna. Att vi får vara med om detta och när han inte är med, han som stöttade allt jag gjorde till hundra procent. Han hade varit så ofantligt stolt att han kunnat spricka. Men det är en sorg att han inte får vara med. När han gick bort hade jag precis börjat på filmhögskolan, så han hann glädjas med mig över det ofantligt stora att jag kommit in där. Jag är glad att han fick se den väg som jag tog.

Gabriella Pichler om...

...hur hon fastnade för film:

– Tv:n var nästan min bästa kompis som barn. Vi hade kabel-tv och jag tittade mycket på MTV, Superchannel och Filmnet. Jag sög i mig allt. Filmer och musikvideor hade en stor påverkan på mig. Det var en magisk värld och jag kunde inte tänka mig att någon skapat den, utan jag tog den för given. När jag sedan insåg att man kunde ge upphov till denna magiska värld, vara den som hittar på allt, blev det en aha-upplevelse.
...om att vara enda barnet:

– Man får all uppmärksamhet, men också hela ansvaret. Och jag kände ofta ett ansvar för mina föräldrar, att det låg på mig att fixa och ordna upp saker. Det är både en förmån och en tyngd. Med syskon hade jag varit tvungen att fajtas mer, men som ensambarn kunde jag bygga mina egna världar och leka i timtal på mina egna premisser. När jag umgicks med andra barn hade jag ganska svårt att leka på deras villkor. Det har nog påverkat mig.
...vad folk ska tycka om "Äta sova dö":

– Jag hoppas att folk som inte brukar gå på bio tar sig tid att se den. Det är det viktigaste, men jag är självklart också nyfiken på vad människor tycker om filmen.

Gabriela Pichler

Ålder: 32 år.

Bor: Göteborg.

Familj: Pojkvännen Johan Lundborg och mamma Ružica Pichler.

Utbildning: Filmvetarexamen Halmstad högskola. Dokumentärfilmskola på Ölands folkhögskola. Filmhögskolan i Göteborg 2005–2009.

Övrigt: Belönades med en Guldbagge 2010 för kortfilmen "Skrapsår" som hon gjorde som examensarbete på filmhögskolan i Göteborg. Fick Bo Widerberg-stipendiet på Båstad filmfestival samma år.

Aktuell: Med sin första långfilm, redan prisade "Äta sova dö", som hade premiär i går.

Gå till toppen