Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

De dåliga föräldrarna, och jag

Min fyraåring försvann på Ikea. Vi hade haft det så bra, lunchat köttbullar i kafeterian och valt ut färgglada plastlådor till pärlorna därhemma. På väg mot kassorna flippade lillasystern i vagnen och jag ökade på stegen. Plötsligt såg jag inte stora barnet. Jag ropade på henne varvid jag hörde hennes ”jag kommer mamma” snabbt försvinna bort. Hon sprang alltså sitt fortaste åt fel håll. Utan att tänka ställde jag barnvagnen och kutade iväg för att leta.
Charlotte Ågren.Bild: Sven-Erik Svensson
Så här i efterhand var det kanske konstigt gjort. Det verkade i alla fall folket som hade samlats runt den gallskrikande barnvagnen tycka. Jag hade råkat lämna den precis i en gångpassage. När jag lätt uppskakad kom tillbaka med storasystern i handen möttes jag av en grupp irriterade ansikten fyllda av frågetecken. Jag såg framför mig vad de tänkte: hur f-n kan man lämna ett litet barn ensamt.
Kanske hade de precis börjat leta efter numret till socialen.
Jag har ju själv varit där i tanken.
Man ska inte döma andra, det ska man inte. Men det är svårt att låta bli när folk beter sig så konstigt.
I våras hängde jag en del på öppna förskolor. Ibland på en av familjecentralerna som har öppet för att stötta resurssvaga föräldrar men i stället befolkas av ganska resursstarka som jag själv, personer som har jobbat så mycket att vi inte har något socialt kontaktnät att hiva fram när vi blir föräldralediga. Att jag överhuvudtaget hittade den var för att en kollega tipsade mig om att "den på Husensjö har billigast fika i stan, bara tio kronor för kaffe och macka”. Så sitter vi där, vi med över 30 000 kronor i månadslön och fikar billigt på Region Skånes bekostnad.
En dag när jag kom dit stod några upphetsade mammor och fingrade på sina smartphones. ”Har du shortsen?”. ”Nä de har tagit slut", "Ååh så synd, man skulle ha gått upp klockan fyra i morse, det gjorde min kompis”. Det var rea på Pomp de lux på nätet.
Pomp de lux är ett danskt märke som säljer ljuva barnkläder i pastellrosa och dimgrått. Helsingborg kan vara deras bästa marknad. Åtminstone verkar det så på mitt postutlämningsställe där hyllorna svämmar över av märkets storprickiga paket.
Att köpa reakläder är inte fel. Haken är bara att öppna förskolan inte erbjuder barnpassning. Tanken är att föräldrar och barn ska umgås tillsammans. Man kan alltså inte sätta sig och fika och hoppas att någon annan tar hand om ens barn. Det vore ju i och för sig skönt, men just den servicen har inte Region Skåne. Det verkade de nätshoppande mammorna tro. För medan de drack kaffe och handlade på nätet i köket kaosade deras ett- och tvååringar runt inne i ateljén. De käkade klister och puttade på andra barn (läs mina).
Inget irriterar mig så mycket som folk som inte ser sina barn. Konstpedagogen som är anställd i ateljén är som tur är mer cool än jag. I stället för att hojta "skärpning" till föräldrarna gick hon lugnt ut och sa: ”Jag tror att Juni kan behöva lite assistans härinne”.
Oj, vad jag har återberättat den där historien. Jag har pratat om de obehagliga Pomp de lux-föräldrarna som bryr sig mer om barnens kläder än om barnen.
Det finns bara ett tankefel. Jag känner inte de där föräldrarna. Även om två timmars iakttagande kan kännas som en bra grund för ett litet fördömande så vet jag ingenting om hur de och deras barn har det.
Man måste påminna sig om det när man hittar ensamma barn på Ikea och tänker "herregud vilka slappa föräldrar".
”Varför lämnade du E ensam i barnvagnen?” frågade min sambo när jag återberättade händelsen. Jaedu. Ibland finns inga bra svar.
Kanske behövde mammorna på Husensjö verkligen de där prickiga shortsen, i dimgrått. Exakt då. Kanske var det så.
Eller så prioriterade de bara fel. Man gör ju det ibland. Man behöver inte vara helt värdelös för det.
Gå till toppen