Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Landskrona

Allt vanligare gravsätta till sjöss

Det blir allt vanligare att anhöriga väljer att sprida askan efter avlidna till sjöss. "Jag tycker det känns rätt", säger Carina Johansson. Hon valde att låta sprida askan efter sin pappa i havet utanför Landskrona, från den turfiskebåt han brukade åka med.

Det är en mulen och smådisig tisdag i slutet av november. Turfiskebåten Emma, byggd 1947 och tidigare använd som yrkesfiskebåt, är klar att lägga ut från kaj i centrala Landskrona, mitt emot stadshuset.
På däck tar skeppare Peter Hartford och matros Sonny Hansson emot passagerarna och hjälper några av dem att ta sig ombord. I vanliga fall är det hobbyfiskare som åker med turfiskebåten. Men inte den här gången. I stället är det askan efter Vikenbon Bernt Ekstrand som ska spridas ute i sundet och anhöriga och vänner ska åka med båten för att delta i ceremonin.
För hans dotter Carina Johansson var det naturligt att gravsättning skulle ske på det viset. Pappan var en stor fiskeentusiast och åkte ofta ut med någon av turfiskebåtarna i Landskrona, bland annat Emma. Då tog han ofta buss och tåg från Viken för att komma till Landskrona för att fiska.
– Jag tycker det är fint och jag är inte mycket för gravstenar. Och han gillade ju havet mycket, säger Carina.
Peter Hartford startade turfiskeverksamheten i Landskrona för tre år sedan och det är inte ovanligt att han seglar ut för sprida aska efter avlidna i havet.
– Det händer nog 15, 20 gånger per år, säger han.
I sällskapet som följer med på båten finns både anhöriga och gamla fiskekompisar till Bernt. När båten kommer ut ur hamn blåser det upp och vågorna stänker ut över däck.
De båda fiskekompisarna Stanco Prevolnik och Kalle Nilsson står vid babords reling och pratar gamla fiskeminnen.
– Bernt och jag träffades på en vinresa för några år sedan, jag var chaufför och han var guide, säger Kalle Nilsson.
De blev vänner och fisket blev ett gemensamt intresse. På turfiskebåten var det flera som blev kompisar.
– Vi har haft mycket roligt tillsammans, säger Stanco Prevolnik och berättar om de stora torskarna de dragit upp och om vem som fick flest på de olika turerna.
Båda säger att det liksom känns riktigt att nu askan efter den goda vännen ska spridas från den båt han så ofta åkte med och i de vatten han brukade fiska.
– Det känns lite konstigt men ändå rätt. Båten var ju hans andra hem, säger Kalle Nilsson.
Efter en kvart, ungefär två sjömil ut i sundet, når Emma fram till den plats där askan ska sänkas ner. Carina Johansson och maken Mats bär urnan och de flesta i sällskapet samlas akterut. Vindstyrkan har ökat till omkring tio meter i sekunden och Emma gungar rejält
Där fäster matros Sonny Hansson urnan i en båtskrok och låter den sjunka ner till vatten. Urnan, i ett material som så småningom löses upp i vattnet, sjunker snabbt under ytan. Passagerarna släpper ut blommor, buketter och kransar som kastas fram och tillbaka i vågorna.
Båten cirklar sedan tre, fyra varv runt platsen och skeppare Hartford ringer fem gånger i skeppsklockan. Det är högtidligt men ändå lite uppsluppet.
För Peter Hartford var ceremonin också speciell. Bernt Ekstrand var ju en av hans "stammisar" och han kände honom ganska väl. Det skulle bli hundra gånger på två år som Bernt åkte med någon av Peter Hartfords turfiskebåtar. Men den sista gången satt långt inne.
– Han sade att han inte orkade ta bussen längre. Då körde jag upp till Viken och hämtade honom, så att det kunde bli den hundrade gången.
Gå till toppen