Kultur

Heideggers revor

Jenny Maria Nilsson läser Martin Heidegger.

Martin Heidegger.Bild: AP
Ett av mina första möten med filosofi var när jag i fjortonårsåldern av en slump bläddrade fram Martin Heideggers schema över tillvaron i ett lexikon på biblioteket. Det är fullkomligt obegripligt för den oinvigde och säkert även för somliga invigda. Ord som temporalitet, förväntning, bestämning och omsorg, fast på tyska, var sammanbundna med pilar och åtskiljda av spalter och bildtexten undertill förklarade att det var ett schema över det Heidegger kallade existentialer – drag som tillvaron av nödvändighet har.
”En skattkarta till livets mening” tänkte jag och var förförd. Det har jag fått ångra; ett schema över varandet visade nu inte meningen med livet och man ska akta sig över att förföras av Heidegger, han lurar ut en i kvicksand för att där se på när man sjunker i hans teorier – han är svårläst.
Vilket inte är det största problemet; elefanten i rummet angående Heidegger är att han betraktade sig själv som nazisternas andliga guide och aldrig gjorde avbön från nazismen. Filosofen Hanna Arendt, judinna som tvingades fly, var hans älskarinna – han kan inte ha varit omedveten. Och den apologetiska inställningen (har man tillräckligt hög IQ gör det inget om man är ond) hos somliga vänsterfilosofer, så som Sartre och Derridas, gör inte saken bättre.
Den franske filosofen Emmanuel Faye menar att Heideggers böcker ska sorteras in under ”farlig och vilseledd man” och stå bredvid "Mein Kampf" i hyllan. Problemet är att det inte låter sig göras. Det är svårt att tugga i sig att 1900-talets mest framstående filosof var anti-demokrat, men hans inflytande är så stort – han är en av upphovsmännen till det vi ibland kallar kontinentalfilosofi – att den moderna filosofins historia blir obegriplig utan honom.
I På väg mot språket bryter Heidegger ner språket på ett omsorgsfullt och sofistikerat vis för att upptäcka beståndsdelarna. I den inledande essän, ”Språket” från 1950, står: ”Vart glänser det rena ljuset? På tröskeln, i smärtans avgörande. Åtskillnadens reva låter det rena ljuset glänsa”. Raden kan ses som en programförklaring: filosofen vill komma åt språkets väsen genom just revorna.
Boken innehåller sex språkfilosofiska essäer som beskriver relationen mellan poesi och filosofi, bland annat genom läsningar av poeterna Georg Trakl och Hölderlin. Varför poesi? Heideggers svar är: ”Men om vi därför måste söka språkets tal i det talade, är det bäst att vi ser oss om efter något rent talat, i stället för att utan urskiljning gripa något godtyckligt talat.” I det omsorgsfullt uttalade, dikten, framträder betydelserna bättre och boken kan läsas som en märklig och vacker poesi i sig.
Förlaget Drucksache har låtit Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson översätta och boken måste vara på topplistan över världens mest svåröversatta. En introducerande essä hade uppskattats, men rättighetsinnehavarna tillåter inte tolkande introduktioner. Det ger nya möjligheter att förstå Heidegger när jag och andra intresserade kan läsa honom på mitt modersmål.
Undersökningen Heidegger utför är radikal. Han är en målmedveten, eller kalla det aggressiv, upptäcktsresande som rör sig framåt men också borrar sig ner genom lager av språk tills han hittar ett av sina bärande fundament: ”Människan talar bara i det att hon motsvarar språket. Språket talar”. Det är en förförisk mening som om den är sann definierar vår tillvaro.

På väg mot språket

Martin Heidegger
Översättning Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson
Drucksache
Gå till toppen