Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sagan om ringens återkomst

Malin Krutmeijer om omsusade "Hobbit - en oväntad resa".

Martin Freeman som Bilbo i "Hobbit – en oväntad resa".Bild: James Fisher 2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and New Line Productions, Inc. All Rights Reserved.
Nej, Peter Jackson har inte riktigt lyckats tända om efter kraftprovet med Sagan om ringen-trilogin.
Kanske hade ”Hobbit – en oväntad resa” blivit en bättre film om ”Pans labyrint”-regissören Guillermo del Toro inte hade hoppat av projektet, men nu är det som det är.
Vi befinner oss i Ringens skugga, snarare än i den trivsamt spännande barnsagovärld som Tolkien skapade i boken "Bilbo" som är ”Hobbits” förlaga.
Jackson släpper ner oss i Fylke ögonblicken innan Gandalf anländer för att fira Bilbos 111-årsdag. En åldrad Bilbo (Ian Holm) sitter och plitar på boken om sina äventyr sextio år tidigare, och minnena får liv.
In i hobbithålan stövlar tretton dvärgar och rekryterar en motvillig Bilbo, nu spelad av en fenomenal Martin Freeman, till ett uppdrag innefattande en eldsprutande drake och en guldskatt.
Jag såg filmen i 3D och high frame rate-versionen – den kommer att visas i olika tekniska skepnader beroende på biografkapacitet – och redan i dessa inomhusscener syns skillnaden tydligt.
Det här är första gången som varje sekund i en hel film innehåller 48 bildrutor istället för 24. Effekten är en större realism, som paradoxalt nog svär mot den sorts ”verklighet” vi vant oss vid på film.
När hobbit, dvärgar och trollkarl bänkar sig runt matbordet är det som att se dem på teater – fast på väldigt nära håll. Här finns, som kritiker har påpekat, en viss studiokänsla, men också en stark närvaro inpå porerna. När de rider och strider i skog och mark är det i vissa scener rena Errol Flynn i lyxförpackning – det tekniskt avancerade får drag av något befriande grundläggande och enkelt.
Det tar en stund att vänja sig, men jag gillar det och ser fram emot hur tekniken kommer att användas av begåvade filmskapare framöver. I en fantasyfilm är det smått hisnande att se figurer som hobbitar, alver och troll så kroppsligt konkreta. Lägg sedan till att animationstekniken har gått framåt sedan ”Sagan om ringen”-trilogin.
Själva berättelsen om hur Bilbo hjälper dvärgarna att försöka återerövra staden Erebor och guldskatten från draken Smaug, har späckats med action. Många strider med orcher blir det. Jackson har till och med plockat in en orchhövding från Tolkiens överkurs, och låter denne hämndlystet förfölja våra hjältar. Som dramatiska höjdpunkter hängs det mycket över livsfarliga stup – ett urlakat spänningsgrepp eftersom vi vid det här laget vet, att på den goda sidan dör man enbart ärofullt i strid.
Karaktärsteckningen blir lidande av allt fokus på slagsmål, vilket är synd. Inte minst dvärgarna är tacksamma figurer att fördjupa, och det kunde ha givit filmen den innerligare botten som faktiskt finns i bokförlagan.
Manuset drar också iväg i förvirrande sidohistorier, som verkar syfta till att tydligare knyta samman ”Hobbit” med ”Ringen” – eller till att dra ut på den korta berättelsen så att den räcker till utlovade tre (intäktsbringande) filmer.
Samtidigt kvarstår den där spritsiga glädjen över Tolkiens värld och varelser, som gjort Jacksons filmer så enastående.
Det är omöjligt att inte ryckas med när den djurälskande trollkarlen Radagast – vars roll lyfts upp rejält jämfört med i boken – drar iväg med sitt kaninspann så mossan ryker. Eller när trollen nyser i grytan, vättekungens formidabla dubbelhaka dallrar och Gollum slits mellan sitt sämre och bättre jag.
Mötet mellan Tolkiens högstämda omsorg och Peter Jacksons blodstänkta burlesk var en storslagen stjärnsmäll. Den gnistrar fortfarande i ”Hobbit”.

Hobbit – en oväntad resa

Regi: Peter Jackson
I rollistan: Martin Freeman, Ian KcKellen, Richard Armitage, Cate Blanchett.
Längd: 2 tim, 50 min.
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Biohuset Maxim, Landskrona
Saga, Höganäs
Scala, Båstad
Kulturhuset, Svalöv
Grand, Ljungbyhed
Betyg: 3
Gå till toppen