Det kom ett mejl till tidningen. Från en frontsoldat med kamera som vapen. Helsingborgaren Olof Jarlbro hade precis återvänt från helvetet på jorden och ville visa och berätta.
Från Syriens största stad Aleppo, där krypskyttar lurade i gränderna, och hem till familjen och julförberedelserna. Kontrasterna kunde knappast vara större.
Du har en liten dotter och ska snart bli pappa för andra gången. Hur tänkte du?
– Hela familjer utplånades och det är klart, som småbarnspappa blev jag extra berörd av att se allt lidande. Men samtidigt är det viktigt att dokumentera. Informationen är bristfällig och jag kände ett behov av att beskriva verkligheten inifrån, eftersom ytterst få journalister lyckats ta sig in i krigszonen. Jag vill inte göra något halvdant, men det gäller att hålla huvudet kallt.
Ärligt, hur rädd var du?
– Kanske inte för döden, utan för att aldrig mer få träffa de jag älskar. Det är inte som i Irak där inbäddade journalister lotsades runt. Här har de stora nyhetsbyråerna inget eget folk på plats. Det är alldeles för riskabelt så de köper bilder inifrån. En dag låg vi på golvet i flera timmar medan bomberna exploderade. Sedan tog en konstig, surrealistisk tystnad över och ingen visste om rebellerna vunnit eller förlorat gatustriden. Assadregimen bombar sjukhus, bagerier och allt. De fåtal utländska fotografer jag stötte på i Aleppo, jag tror det var fyra, var alla singlar.
Hur tog ni er in?
– Min bulgariske kollega och jag eskorterades av FSA-rebellerna och levde tillsammans med dem. Det var enda sättet för oss och det är omöjligt att gå mellan olika sidor. Om regeringssoldaterna fått tag på oss hade vad som helst kunnat hända. Det finns journalister som kidnappats, torterats och försvunnit. Vi insåg snart att det redan råder enorm mediemättnad kring rapporteringen, och fokus flyttades snabbt till Gaza när det började hetta till där. Trots att kaoset och förlusterna är så mycket större i Syrien.
Var det såhär du hade tänkt dig livet som fotograf?
– Jag har utbildat mig i New York och i Prag, men på något sätt alltid lockats av äventyret. Under några år reste jag mycket till Nepal. Det var precis när inbördeskriget blossade upp. Där är så visuellt och vackert, ungefär som i "Tusen och en natt", med 32 olika etniska grupper och massor av språk. Jag startade ett exportföretag också och gjorde några fotoböcker, bland annat om livet i en stenfabrik. En person kan göra skillnad. Det kostar inte mer än 50 000 kronor att bygga en skola och nästan ingenting att köpa lite ris till arbetarna i två fabriker.
Vad kan vi andra vanliga dödliga bidra med?
– Det finns alltid val att göra... när man köper kläder eller fyller på bensin. Själv använder jag kameran för att sprida kunskap och för att kanske göra världen lite bättre.
Berätta lite om din bakgrund.
– Jag har bott i centrala Helsingborg och är uppvuxen ute på Råå. Min fru träffade jag när jag bodde i Prag och vi båda studerade foto. Hon är bulgariska och nu bor vi uppe i Vitoshabergen utanför Sofia och ibland i vår lägenhet i Helsingborg. Eftersom hon tillhör ortodoxa kyrkan fick jag döpa mig innan vårt bröllop nere i Bulgarien. Det var speciellt och jag är glad att min far, Bertil Jarlbro, fick vara med om det. Han hann vara farfar också – i en månad innan han gick bort i cancer. Jag förlorade en viktig mentor och tog hans bortgång hårt.
Vilka nya mål har du?
– Det finns historier att berätta överallt. Visst, jag är intresserad av krigszoner men befinner man sig mitt i dem så slutar det med säker död. Det finns en nyfikenhet, inte minst på hur jag själv reagerar i tuffa situationer. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att besöka Syrien igen och jag känner för att återvända till Nepal. Burma är ett annat land som lockar.
Olof Jarlbro
Född: 10 juli 1978.
Familj: Hustru Elena och dottern Olivia, ett år och åtta månader.
Bor: Bulgariens huvudstad Sofia och Helsingborg.
Yrke: Fotograf.
Aktuell: Nyligen hemkommen från krigsfronten i Aleppo, Syrien.