Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sport

Marjan Svab: Goda ledare är värda en Salut

Samma procedur som alla år i Saluten: glädjen bland knattarna går att ta på. Entusiasmens låga riskerar dock slockna tidigt. Räddningen för klubbarna är att vara rädda om bra ledare.

Det var klackar, sulfinter, snygga mål, fina målvaktsparader och starka känsloyttringar. Det var en helsikes massa spring i små ben som tillhörde Listorp, Ödåkra, Råå, Hais, Fortuna och HIF. Och även en 10-åring som precis åker på en smärtsam förlust kan efteråt känna hur stort det är att spela inför välfyllda läktare i en ny och flott arena. Ett minne för livet som det brukar heta.
Jag tycker om den här småputtrande turneringstraditionen. Där jag ett tag satt precis bakom lagens bänkar i går var det skönt att slippa se och höra ledarskapets avarter. I stället var det uppmuntrande tillrop och noll spottande och fräsande.
Om tio år kanske några av ungarna spelar i något av Salutens seniorlag eller fungerar som lagledare. Mer troligt är att de sitter på läktaren och tittar på. Om de ens gör det.
Redan 2004 slängde Riksidrottsförbundet ut en varningstriangel som pekade på de stora utmaningarna idrottsrörelsen har framför sig när det handlar om att försöka få fler livslånga engagemang inom idrotten. I rapporten konstaterades att det positiva var att 80 procent av Sveriges barn någon gång gick med i en förening, den dystra verkligheten var att hälften av dessa hade vänt idrotten ryggen långt innan de fyllt 20 år. De flesta är överens om att den siffran är ännu mer alarmerande i dag.
Vem har tid att spela boll, gympa, skjuta slagskott, boxas eller springa över häckar i en klubb? Vem har tid att hålla i träningar och köra barnen till träningar och matcher?
Globalisering, miljarder valmöjligheter, hänga med polare, hänga på Facebook, skola, karriär...
Ni tror mig säkert inte men jag lovar och svär att jag kan bevisa att det fanns en tid innan internet och "Fifa 13". Men även i vår värld fanns det konkurrens om föräldrar och ungars fritid. Vad jag vill ha sagt är att utan ledare som Bengt Persson och Berne Nilsson i Högaborg hade jag tröttnat på fotbollen långt tidigare än vad jag gjorde.
Det är därför ingen revolutionerande sanning jag slänger fram, men den är likväl fortfarande högaktuell. Engagerade och kunniga ledare med glimten i ögat är värda en Salut.
Gå till toppen