Kultur

Relativt rätt

Petter Larsson kommenterar Kristian Lundbergs inlägg i fattigdomsdebatten.

”Att påstå att fattigdomen är relativ och på det sättet ursäkta och minimera den är lika infantilt som när vi på sjuttiotalet inte fick slänga mat i skolbespisningen, eftersom barnen i Biafra svalt. Inte blev de mätta för att vi inte slängde vår mat, eller hur? Nyliberaler och fattigdomsskeptiker vill gärna använda begreppet 'relativ fattigdom' för att på det sättet kunna flytta fokus från vad det egentligen handlar om: barns utsatthet, begränsning och utanförskap.”
Så skriver Kristian Lundberg (18 januari) i en sympatisk kritik av Uppdrag gransknings reportage om barnfattigdom.
Just det där med relativ fattigdom har Lundberg dock fått om bakfoten.
Relativ fattigdom är ett mått på ojämlikhet. Man utgår vanligtvis från medianinkomsten i samhället och säger sedan att den som tjänar mindre än 60 procent av detta är fattig, just i relation till övriga samhället.
Därför vill den politiska vänstern använda det relativa fattigdomsbegreppet. Man vill tala om klyftor.
Högern vill omvänt hellre tala om mer absoluta mått, till exempel hur många som får socialbidrag.
På så vis kan högern nämligen säga ungefär som Lundberg i matbespisningen: inte får de fattiga det bättre, bara för att vi i toppen beskattas hårdare.
Gå till toppen