Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Riktigt ruskigt

Jessica Gottberg om Kristina Ohlssons första ungdomsbok "Glasbarnen".

Tolvåriga Billie tvingas flytta med sin mamma ut på landet. De flyttar för att börja om på nytt efter pappans död. Men Bille vill inte börja om. Helst vill hon bara lämna Åhus och flytta hem till Kristianstad och kompisarna igen.
Dessutom är det något som inte stämmer med huset de flyttat till. Huset verkar inte vilja ha dem där, precis som det verkar försöka skaka av sig målarfärgen som faller av i stora flagor från fasaden. Det är inte det enda märkliga som händer. Om nätterna hörs det mystiska knackningar på fönstret och i trakten sägs det att det vilar en förbannelse över huset på Sparrisvägen.
Billie tror inte på spöken – men allt fler oförklarliga händelser får henne att undra. Kan det vara Glasbarnen som går igen, eller kanske kvinnan som hängde sig i lampkronan? Är det därför den vajar, som nedtyngd av en osynlig kropp? Eller kan det ha att göra med branden och hon som dog i lågorna? Klart är i alla fall att något, eller någon, försöker få bort dem från huset.
Kristina Ohlsson som 2009 slog igenom med dunder och brak med kriminalromanen ”Askungar” sällar sig här till raden av vuxenförfattare som skriver för barn (Karin Wahlberg, Anna Jansson och Sara Stridsberg är några andra).
Att skriva en bra mellanåldersbok är inte det lättaste. Det gäller att skriva lättläst men inte förutsägbart för en publik med varierande läsförmåga. Någon klok person har uttryckt det som att skriva för unga är ungefär samma sak som att skriva för vuxna. Enda skillnaden är att man måste skriva ännu bättre.
I Ohlssons barnboksdebut är deckartemat utbytt mot en klassisk spökhistoria kryddad med för genren välkända attiraljer. Det är spännande och riktigt, riktigt ruskigt.
Ohlsson skriver med nerv och närvaro och förlagets rekommendation från åtta år känns alldeles för lågt. Däremot ger bokens drygt tvåhundra glest satta sidor inte tillräckligt med utrymme för karaktärerna att växa och utvecklas. Relationen mellan Billie och hennes mamma – oförmögna att mötas i sorgen – är dock fint skildrad och ger mersmak. För det är där i glipan mellan det förklarliga och det oförklarliga som den verkliga historien utspelar sig. Den om att hitta tillbaka till tillvaron efter en tragedi.

Glasbarnen

Kristina Ohlsson
Lilla Piratförlaget
Gå till toppen