Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Spelandet höll på att kosta honom livet

Han har omsatt 15 miljoner kronor på spel. Hade 600 000 i skulder när han slutade. Mikael Nilsson är inte frisk än – hans spelberoende är som en kronisk sjukdom. Och spelandet fortsätter att skörda offer. Allt fler kvinnor börjar få samma problem som männen.

Folk traskar genom smutsig snö på trottoaren. Det är en grå januaridag i Malmö. Vi kliver in genom porten på Folkets hus, tar hissen upp till fjärde våningen och knackar på hos Spelberoendes förening. Bakom en oansenlig dörr ligger flera rum i fil, med utsikt över Nobeltorget och bostadshusen mittemot.
Mikael Nilsson tar emot i dörren. Han är 46 år och har varit spelfri i nio år. Han är en av personerna i den bok om spelberoende som HD-journalisten Joakim Björck skrivit.
Det är alldeles tyst i lokalen, ingen annan är på plats just nu. I rummen är mjuka fåtöljer utplacerade i grupp, över soffkanter ligger filtar och på en bricka står blockljus. I bokhyllorna samsas böcker med informationsmaterial. Ur en papplåda sticker vita pappersnäsdukar upp.
Mikael slår sig ner och sticker skorna i den röda ryamattan under fåtöljen. Berättar om hur det började.
– Jag var 15 år och spelade på hästar. Det var en social grej, roligt och glatt. Sedan blev det mer och mer med åren.
Han träffade en tjej, de flyttade ihop och fick så småningom två barn.
– Vi levde ihop i tio år – men hon hade ingen aning om i vilken omfattning jag spelade och vilka problem som fanns bakom.
Mikael såg det som att han hade ett mål att uppfylla: att få ihop två miljoner kronor. Pengarna skulle han ha till att betala en villa, kontant. Men verkligheten var en annan. Han höll i hushållets betalningar, sköt på räkningar och påminnelser. Började låna av olika kreditinstitut och banker. Gömde spelkuponger under mattan, i böcker.
– Hur mycket jag än jobbade, så hade jag inte pengar. Men jag kopplade inte ihop det med att jag spelade bort dem.
När allt uppdagades sprack förhållandet.
– Efteråt tyckte jag det var skönt att vara ensam, för då kunde jag spela. Men jag upplevde inte glädjen längre, det var mer som ett tvång.
Situationen blev allt värre. Det gick så långt att Mikael försökte ta livet av sig. Han hade förstört för både sig själv och andra och tyckte att världen skulle få slippa honom. Men självmordsförsöken misslyckades och han hamnade till slut på psykakuten.
När han blev utskriven fortsatte missbruket.
– Jag var så inne i mitt. Jag brydde mig inte om mina barn, föräldrar eller övriga familjen. Jag ville bara spela.
Ett år senare lade han in sig frivilligt. En kurator hjälpte honom att ansöka om bidrag till behandling. Han fick avslag, men överklagade.
Samtidigt hade han börjat fundera på att ta kontakt med Spelberoendes förening. Han ler lite när han berättar hur det gick till.
– Jag stod utanför lokalen, säkert i ett halvår, och såg människor gå ut och in. Jag studerade dem, funderade på vilka de kunde vara, men tyckte aldrig att jag passade in bland dem.
Han hade tänkt gå in. Men när han kom fram till dörren var det alltid lite, lite för sent – så att den var låst för dagen.
– Så jävla rädd var jag, säger han.
– Rädd för att möta mig själv.
Men så sändes ett inslag på tv om föreningen, där en anställd berättade sin spelhistoria.
– Jag kände jag igen mig i vad han sa. Fram tills dess hade jag känt mig så ensam i detta.
Och när han senare drog i dörren till föreningslokalen var den inte låst, trots att klockan var mycket. Den anställde råkade sitta kvar och jobba.
– Då valde jag att gå in.
Kontakten med föreningen gjorde att Mikael fick insikt i hur han själv fungerade.
– Visst hade folk sagt till mig att sluta spela förut. Jag hade gjort det också. Sjutusen gånger. Men nu fick jag prata med någon som förstod vad det handlade om.
– Det är jättelätt att sluta. Det svåra är att inte börja igen.
Mikael fick till slut också rätt i sitt överklagande och kom i behandling. Han har pratat, pratat, pratat.
– Och jag har gråtit, mer än jag någonsin gjort förut i livet. Tidigare lade jag alla känslor i spelet. Var jag glad så spelade jag. Var jag ledsen så spelade jag. Nu vågade jag i stället prova saker, göra fel.
Under hela tiden han spelade såg han sig själv som en vinnare. Hade aldrig en tanke på att han kunde förlora. Var övertygad om att han med sina strategier och uträkningar kunde styra vad som hände. Och det är han inte ensam om. Många spelare tänker så.
Mikael skakar på huvudet.
– Folk tror att "bara för att jag har turkalsongerna på så springer hästarna som jag vill". Men hästar springer hur som helst, oavsett vad du har på dig.
– Folk säger att de inte kan släppa sin lottorad för att de har spelat på samma rad i år efter år. Men det skiter kulorna i när de rullar fram i lottodragningen.
Det är fortfarande inte enkelt. Han måste vara vaksam. Kan inte snurra på minsta lilla chokladhjul. Spelar han tv-spel måste han sätta upp regler för sig själv, för att inte fastna framför skärmen hela dagen.
– Återfallssignalerna kommer och går. Livet är tufft ibland.
Mikael har sagt till sin omgivning att de ska vara uppmärksamma på om han sluter sig, inte pratar med dem längre. Det är en signal om att något är på gång. Samma sak om han börjar slarva med maten, äter jättemycket godis.
– Det är som en kronisk sjukdom, inget jag blir frisk från – i så fall får de byta huvudet på mig. Men sjukdomen går att lära sig att leva med.
Det tar sin tid, det gäller att lära sig tålamod.
– Jag tycker fortfarande det är jättekul med spel. Men jag vet att jag inte kan kontrollera det. Något händer i mig när jag spelar.
Det handlar om en ren fysisk njutning.
– Det var en glädje och en upprymdhet jag inte kunde få någon annanstans. En normal person har behov som att äta, dricka, sova och att ha sex. Spel gav mig ännu mer.
Och samtidigt åsidosatte han de normala behoven.
– Jag såg ut som en koncentrationslägersfånge. Insjunken, mörk runt ögonen. Jag drack inte, åt inte och levde på en varm korv från Ikea. Jag bara spelade.
Han lutar sig bakåt, klappar sig på magen och ser nöjd ut.
– Andra gillar inte att ha en liten kula. Jag älskar min mage. Den betyder att jag mår bra.
Ekonomin är fortfarande hans sorgebarn. Och han tänker på hur han behandlat sin omgivning.
– Jag skäms inte över vad jag har gjort, men jag har skuldkänslor. Jag har betett mig som ett jävla svin, sårat och svikit. Men jag gör det inte i dag.
Mikael Nilsson reser sig och börjar bläddra bland broschyrerna i bokhyllan. I dag är han själv anställd av föreningen och är ute och föreläser. Det finns en stor okunskap bland människor, även makthavare, om spelberoende, märker han.
– Tjänstemän och politiker säger "nej, vi har inte de problemen i vår kommun". Ändå kommer folk från hela Skåne till oss för att få hjälp.
Tillgängligheten på spel är betydligt större i dag än när Mikael började.
– Då var man tvungen att gå iväg och lämna in tipskupongerna. I dag behöver du inte gå ut, du kan sitta hemma i underkläderna och spela. Det gör det lättare.
Vad tycker han då, borde möjligheterna till spel begränsas?
– Nej, det finns begränsningar för alkoholen och ändå blir folk alkoholister. Man kan börja med att följa de regler och bestämmelser som redan finns. Många skyller på Svenska Spel, casinon och ATG. Men vem är det som har valt? Du måste se ditt eget ansvar i detta.
Mikael vill däremot att det ska finnas större möjligheter att få hjälp.
– Det ska inte vara ett skyttegravskrig att få rätt till behandling.
Och han tycker att insatser borde göras mot svart låneverksamhet. För allt fler hamnar där, när alla andra lånemöjligheter är uttömda. Med svarta lån följer indrivningsverksamhet, hot och utsatthet. Själv gick han också den vägen, satte sig i skuld vid en svart spelklubb.
– Problemet där är att om du inte kan betala så ligger du riktigt risigt till. Samhället borde ta i med hårdhandskarna mot den låneverksamheten. Polisiära insatser måste till.
Mikael lyfter undan kaffemuggarna från bordet. Plockar lite till bland informationsbladen. Utanför fönstren hänger snön i luften och i huset på andra sidan gatan anar man hur människor rör sig i sina lägenheter.
Mikael tycker att han mår bra nuförtiden.
– Jag upplever situationen som helt okej. Jag kan hantera den, försöker inte hitta på knäppa, konstiga lösningar som förut.
Han säger själv att han totalt har omsatt 15 miljoner kronor på spel.
"Tänk om du hade haft alla de pengarna nu", brukar folk svara honom.
– Men så kan man inte resonera. Hade jag haft ett normalt, rationellt tänkande, så hade jag inte lagt så mycket pengar på att spela.

Fakta om spelberoende

* Ungefär två procent av svenskarna (16-84 år) räknas som problemspelare. Problemspelare är man om spelandet ger negativa konsekvenser. Ytterligare fem procent av befolkningen har viss risk för spelproblem.
* Totalt sett spelar män mer än kvinnor.
* Det är olika stor risk att utveckla spelberoende vid olika typer av spel. Spelande på automater och internetspel har en hög risk.
* Det finns ett klart samband mellan riskabla alkoholvanor och spelproblem.
* Spelproblem bidrar till försämrad psykisk hälsa.
* Personer som spelar tv-spel och dataspel har högre risk att bli problemspelare
Var kan man få hjälp?
www.stodlinjen.se kan både spelare och anhöriga få stöd, anonymt och gratis. På hemsidan finns även länkar till föreningar och andra. Telefonnumret är 020- 81 91 00.
Källa: Folkhälsoinstitutet, "Spel om pengar och spelproblem i Sverige"

Läs mer

Kvinnor de nya problemspelarna



HD-medarbetaren om sin bok om spelberoende





Gå till toppen