Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Är barnkulturen verkligen för alla?

Vad är kvalitet i barnkulturen? Det var frågan i fokus på förra veckans tredagarssymposium som Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet traditionsenligt arrangerade. Symposiet inleddes av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som skröt om att regeringen stärkt kvalitetskraven i de nationella målen för barnkulturen i Sverige.
Bra så. Jag har länge hävdat att barnkultur måste bedömas på samma sätt som vuxenkultur. Det spelar faktiskt roll vilka böcker barn läser, vilka tv-program de ser. De påverkas olika av olika kulturuttryck: somt kittlar, stimulerar och utvecklar medan annat på sin höjd bekräftar, smeker medhårs, passerar obemärkt. Som kritiker ställer jag samma krav på en barnfilm som en vuxenfilm. Det är lika viktigt att historien är intressant och välberättad, att skådespeleriet, fotot och musiken är bra och att filmen ger utrymme för åskådarens fantasi och tolkning.
Det här synsättet bekräftades under symposiet även av Ulf Stark, författaren som oförtrutet levererar fantastiska böcker och filmmanus till den yngsta publiken. Författaren som förfasar sig över de lättlättlättlättlästa böcker som nu produceras i parti och minut för att stimulera barns läsning men, enligt honom, snarare riskerar att ta kål på spirande läslust. Eftersom de är så tomma, trista, dåliga. "Barn tycker om att vistas i det halvt begripliga", menar Ulf Stark. Att inte förstå fullt ut väcker nyfikenhet.
MEN så finns det även ett annat, vidare, sätt att bedöma kvalitet också. Ett samhällsperspektiv. För vad spelar det för roll hur bra barnkulturen är om den inte når ut till fler än en klick barn med medvetna och ekonomiskt solventa föräldrar? Vad spelar det för roll om Shaun Tans "Berättelser från yttre förorten" eller Stephan Apelgrens film "Eskil och Trinidad" får högsta betyg om de inte når sin publik?
Barndomssociologen Elisabet Näsman ger oss fakta om barnfattigdomen – den som Janne Josefsson påstår inte finns. Hon berättar om de strategier barn tar till för att handskas med det faktum att de aldrig kan följa med på bio. Hon berättar om hur tolvåriga Jessica inför intervjuaren försvarar att hennes mamma inte låter henne ta gitarrlektioner. Hon berättar om utanförskap och isolering.
Det gör även Behrang Miri, grundaren av Rörelsen Gatans röst och ansikte och före detta konstnärlig ledare för barn- och ungdomsverksamheten på Kulturhuset i Stockholm. Utan bilder, figurer och berättelser att känna igen sig i och identifiera sig med inom barnkulturen med riskerar en stor del av befolkningen att marginaliseras. Ser man aldrig någon som ens liknar en själv i kulturen är det nära till hands att börja se sig som avvikande, udda. Barnkulturen tycks vara för någon annan. Man blir alienerad och i värsta fall söker man sig till subkulturer som är allt annat än konstruktiva och kreativa i sitt uttryck.
Där, Lena Adelsohn Liljeroth, har du något att bita i. Nu genast. För vad ska vi med ett stärkt kvalitetsbegrepp inom barnkulturen till om det bara når oss frälsta och våra redan inkluderade barn?
Gå till toppen