Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jakttider

Malin Krutmeijer om Thomas Vinterbergs "Jakten".

Vänd "Festen" ut och in och sätt ihop den med Kjell Sundvalls "Jägarna" – ungefär så skulle man kunna beskriva Thomas Vinterbergs senaste film.
Där regissörens genombrottsfilm ("Festen") handlade om hur en fars sexövergrepp drogs fram i ljuset under ett pampigt 60-årskalas, skildrar "Jakten" istället hur falska anklagelser skapar panik och krossar en människa.
Allt äger rum i en ärkemaskulin gemenskap, där supande och skjutvapen är omistliga beståndsdelar. Det är mitt i jaktlaget som pedofilmisstankarna briserar.
Den som anklagas är den mjukaste mannen i gänget. Lucas, nedtonat och fint spelad av Mads Mikkelsen, är barnens vän och har en snäll liten spaniel släptåg. Han är frånskild och jobbar på dagis. Det är där en liten flicka diktar ihop en fragmentarisk historia, inspirerad av porrbilder som hon råkat se. Flickan är dotter till Lucas bäste vän Theo, spelad med bubblande våldspotential av Thomas Bo Larsen. Det är tillspetsat så det förslår, och jag behöver nog inte säga att en stark känsla av fara genomsyrar filmen.
I det lilla villasamhället sprids ryktet som en löpeld. Filmen skildrar obönhörligt tragedins hela utveckling, från den första gnistan av misstanke genom en ren skärseld till en ihålig konsolidering.
Tyvärr gör den det med en så schematisk dramaturgi att åtminstone jag kvickt kan bocka av alla Lucas svaga punkter: hans hund, hans son, hans milda naivitet. Filmens förutsägbarhet ger den ett sadistiskt drag, när regissören sätter hugg efter hugg precis där man väntat sig. Här finns också några övertydligt symboliska scener. När Lucas, slagen blodig, beger sig till midnattsmässa på julafton fattas bara törnekronan.
Vinterberg har visserligen aldrig hållit de breda gesterna tillbaka, men en del av hans filmer har ändå haft en tydligare udd. Hans förra film, "Submarino", som tyvärr aldrig fick biodistribution i Sverige och som handlade om två av sin uppväxt sargade bröder, var mer fokuserad och vann på en isande realism.
I "Jakten" ligger idégodset och pyr utan att riktigt få fullt uttryck i filmen. Här görs ju en koppling mellan det lilla samhällets skarpt avgränsade könsroller, och hur snabbt och lätt Lucas – den ende som rör sig mellan mäns och kvinnors domäner, jakten och daghemmet – kastas ut ur gemenskapen.
Istället för att fördjupa den här hårdragna bilden väljer Vinterberg att framkalla så starka känslor som möjligt. Och det är ju inte svårt.
Han drar på för allt vad tygen håller med föräldrars beskyddarinstinkter, en oskyldigt dömds helvete och en liten flickas förvirring och skuld.
Dagisfröknarna framställs som en skitviktig, lätthetsad tantmobb, männen som enkelspårigt brutala, utom en överklasskompis som – i kraft av sin större sofistikation? – håller huvudet kallt.
Resultatet är en välspelad film, som förlorar överblicken och mest blir en känslomässig berg- och dalbana.

Jakten

Regi: Thomas Vinterberg
I rollistan: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Alexandra Rapaport
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Scala, Båstad
Betyg: 3
Gå till toppen