Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Vägen som är mödan värd

Crister Enander läser med växande intresse "Den bästa dagen är en dag av törst", Jessica Kolterjahns litterära fantasi om Karin Boye.

Hennes inre är kaotiskt. Depressionerna har avlöst varandra och för varje ny attack blivit allt djupare och svårare. Hon är periodvis som en främling för sig själv. Desperat och olycklig, en människa som söker sitt sanna jag. Hon slits mellan begär och normalitet, mellan ordning och frihet. Däremellan kan hon inte finna någon annan väg.
Det Karin Boye innerst inne vill fyller henne med äckel – som hela tiden riskerar att slå över i själväckel och en alltmer överväldigande dödslängtan – samtidigt som det skrämmer henne inte minst genom hur vackert och lockande det framstår i hennes drömmar och tankar.
Året är 1932. Karin Boye är trettioett år. Det är Weimarrepublikens sista tid. Berlin präglas av den allt starkare nationalsocialistiska rörelsen och öppet våld på gatorna mot judar, kommunister och socialdemokrater och av en snabbt växande fattigdom. Det är en stad hemsökt av elände och alltfler människor som lever på gränsen till undernäring. Mot denna stämning av undergång blir jakten på ytliga nöjen och artificiell glädje närmast krampaktig, ja hysterisk.
Karin Boye vill bli hel, en komplett människa. Hon åker till Berlin för att genomgå psykoanalys hos Walter Schindler, men senare under inrådan av den kloka och kunniga läkaren och analytikern Nic Hoel – gift med författaren Sigurd Hoel – byter Boye analytiker till Grete Lampl.
Själv är Boye fortfarande formellt gift med Leif Björk. Men deras äktenskap visade sig vara ett misslyckande. De förblev mer goda vänner, kamrater i den politiska kampen och arbetet kring ”Clarté” än ett älskande par.
Hon har även en relation med Victor Svanberg bakom sig och en trasslig affär med Josef Riwkin, den drivande kraften bakom tidskriften – och senare även förlaget – ”Spektrum”.
Om Karin Boyes tid i Berlin, som sträckte sig från början av året till början av oktober månad då hon till sist tvingades åka hem på grund av att pengarna tog slut, har Jessica Kolterjahn skrivit en roman med titeln Den bästa dagen är en dag av törst. Det är, enligt författarens beskrivning: ”en litterär fantasi om Karin Boye”. Kolterjahn håller sig likväl förhållandevis nära de kända fakta om Boyes liv som senare forskning kartlagt.
Störst betydelse för Boyes kris och depressivitet läggs vid hennes alltmer entydiga homosexuella läggning, även om hon nog snarast måste betecknas som bisexuell. Av skiftande anledningar plågade den henne, hon såg sig inte som en fullvärdig människa.
Men Boyes problem var av mer vittfamnande art. Hon präglades av djup otillfredsställelse med det borgerliga livets kvävande normer och förväntningar. Hon längtade efter ett fritt och sant liv som hon egentligen aldrig förmådde finna.
Även om dessa tio månader i Karin Boyes liv präglades av svår kris, ett försök till att äntligen ta ett livsavgörande steg, har jag aningen svårt för hur inaktiv hon framställs i romanen, nästan som i en offerroll.
Den passar Boye illa. Hon var en av sin tids vassaste och kunnigaste intellektuella; hon var politisk medveten och såg samtidigt samtiden och dess laddade problem mer stor tydlighet. Detta återspeglas med all önskvärd tydlighet i det hon skrev. Och på det sexuella planet var hon oftast erövraren, inte offret. Hennes rykte hemma i Stockholm var snarare den förslagna förförarens.
Jessica Kolterjahns avskalade, nästan nakna språk – ofta vackert i sin tillbakahållna knapphet – förmår ge framställningen en suggestiv kraft. Bilden av en desperat människa på jakt efter en hägrande lycka, en brusten harmoni är påträngande och övertygande. Konflikten mellan ansvar och frihet skär hårt igenom hennes val och handlingar.
Och som en tolkning och psykologisk skildring av en människa i akut nöd, där marken rämnar och själen skakats ur sitt läge och få fästpunkter finns kvar är ”Den bästa dagen är en dag av törst” en stark berättelse som berör och engagerar.
Smärtan, den allestädes närvarande förvirringen och förlusten av fotfäste och den förvridna självbilden fångar Kolterjahn träffsäkert och med välutvecklad känslighet.

Den bästa dagen är en dag av törst

Jessica Kolterjahn
Forum
Utkommer i dag
Gå till toppen