Det kunde man ju räkna ut i förväg att ”En uppstoppad hund” skulle passa Stumpenensemblen som hand i handsken. I Staffan Göthes samtida teaterklassiker får vi följa en brokig skara människor genom livets virrvarr av drömmar, lustar, ånger, förtvivlan. Allt genomlyst av absurditetens klara stjärna.

Pjäsen utspelar sig i ett flerfamiljshus i en liten norrländsk hamnstad och sträcker sig tidsmässig från 1950-tal till 1980-tal. Handlingen kretsar kring familjerna Cervieng och Ljungh, nattbiträdet som hyr på övervåningen och den inneboende adjunkten herr Lampa. Både människorna och staden, som mest anas bortom husväggarna, förändras under årens lopp. Mittemot tronar hela tiden sinnessjukhuset, som en varning, eller lockelse.

Scenografen Chrissie Lundström har valt en genomgående gråvit färgskala. Möbler, rekvisita och fondväggar är avsiktligt slarvigt vitmålade, en blandning av ljust och slitet, shabby chic skulle det väl kallas i inredningsmagasinen. De flyttbara skärmarna är täckta med skisser av hus och natur, med djur som återkommande tema. Möblerna är i början av föreställningen staplade till ett litet berg, för att bit för bit plockas in i spelet, tills återstoden rasar helt, en effektfull symbolik när även tillvaron för de inblandade faller samman.

I den här skissartade tillvaron utgör Linnea Cervieng ett nav runt vilket de andra rör sig. Hon spelas med jordnära vänlighet och tålamod av Madeleine Grothén. Överlag är det kvinnorna som sticker ut. Rut Hoffsten balanserar på gränsen mellan komedi och tragik som den självuppoffrande Gunnel Ljung som tar makens otrohetsaffärer som ett tecken på sin egen otillräcklighet. Och så är det framfusiga, fräcka nattbiträdet, helt fantastiskt gestaltad av Anna Hanspers. Hon skuttar över scenen som ”ett riktigt klämmigt fruntimmer” från någon svartvit gammal svensk matiné och på sjungande dalmål bringar hon välbehövlig fart och fläkt åt föreställningen.

Utöver det mer realistiska persongalleriet kommer så Håkan Jeppssons finurligt gestaltade hund, en skarpsynt, tyst kommentator.

”En uppstoppad hund” rör sig mellan publikfriande buskisinslag och svart tragik. Som vanligt hos Stumpenensemblen utgör de som står på scenen en blandning av mer eller mindre erfarna amatörer och proffs, och ärligt talat passar det pjäsens brokiga blandning av människor väl. Regissören verkar till och med ha utnyttjat de olika spelstilarna.

Överlag har dock tempot dragits ner till ett som passar alla. Händelserna skyndas inte genom. Tydlighet får gå före fart. Överraskande nog fungerar det för det mesta väl. Det är lite som livet självt. Ibland snurrar det iväg men för det mesta lunkar det bara på, utan att man märker det. Människorna stretar vidare i motgångarna. Vad annat kan man göra? Ibland är livet så fruktansvärt att man måste gråta, iland skratta, ibland både och samtidigt.

Premiärkvällen bjuder på några små missar och stundtals är spelet väl långsamt. Men mestadels är det här en charmig, varm och underhållande föreställning.

Stumpenensemblen

Av Staffan Göthe

Regi: Eyvind Andersen

I rollerna: Anna Hanspers, Hans Polster, Håkan Jeppsson, Bengt Mangs, Håkan Lindgren, Karin Ekström, Madeleine Grothén m fl.