Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kan ni sluta försöka köra över mig?

Helsingborgs bästa trafikljus är på Ängelholmsvägen, vid Zoégas. Om man är arg på bilister ska man cykla dit och trycka på ljusknappen. Effekten blir störst i rusningstrafik. Har man tur kan man stoppa fler än femtio bilar med en enda tryckning. Jag räknar alltid, det ger en känsla av makt.
När jag är på riktigt retfullt humör leder jag cykeln i snigelfart över vägen. Inte för att det gör skillnad, trafikljusen slår ju om när de vill, men det kan säkert irritera någon dum bilist som väntar på att svänga.
Jag är ingen retsam människa, tvärtom ganska väluppfostrad. Men ni bilister förtjänar EN uppläxning. Nästan varje dag är ni nära att köra på mig. I rondellen där Norra Stenbocksgatan möter Mellersta ska ni lämna företräde när jag kommer rullande på cykelvägen. Det gör ni inte, jag får tvärbromsa. När jag ska över Johan Banér ser ni mig oftast inte förrän ni har passerat. Ni pratar i telefon eller stirrar sömngångaraktigt framför er.
Jag har bil, precis som ni. Jag har alltid gillat att köra. Bil är smidigt, man sparar tid. Så klart hade det varit bättre för miljö och hälsa om alla ställde bilen, men det finns många skäl att köra. En del saker är nästan omöjliga att göra utan bil, det moderna samhället är ju organiserat utifrån bilism. Jag vill absolut inte bli en rabiat bilhatare, men om ni fortsätter försöka köra över mig kanske jag måste.
Globalt sett finns tecken på att bilkörandet är på väg neråt. I England har gjorts studier som visar att unga män körde 30% färre mil per år 2006 jämfört med 1996. Begreppet peak car syftar på att toppen för den globala efterfrågan på bilar snart kan vara nådd.
I Helsingborg märks det inte. Här åker alla bil, överallt. Förutom möjligen när man ska på restaurang på lördagskvällen. I Lund där jag växte upp tog man bilen på helgen om man skulle på utflykt utanför stan. Annars cyklade man överallt, både vuxna och barn. Visst finns det fler backar i Helsingborg, men man dör ju inte av att leda cykeln några hundra meter uppför en backe om man nu inte orkar trampa.
Från mina kvarter i Helsingborg går finfina cykelvägar in till stan, kommunen har lagt miljontals kronor på att bygga ut cykelnätet. Oftast möter jag noll personer på de nyasfalterade banorna.
Min buss går var tionde minut stora delar av dagen. Ofta är jag ensam på busshållplatsen.
Det gör mig irriterad på bilisterna i norra delen av stan. Bara för att ni har bil måste ni väl inte köra jämt. Ni tycker ju ändå inte att biltrafiken fungerar bra. I kommentarerna efter hd.se:s trafiknyheter klagar ni bara. Ni skriver att vägnätet i Helsingborg är som i gamla Östtyskland.
När jag läser ert gnällande brukar jag undra om ni nånsin har kört utanför Sverige. Man behöver inte lägga ribban på en tanzaniansk jordväg för att se att vägarna i Helsingborg är mirakel av framkomlighet. När det gäller underhåll förundras jag ständigt över hur snabbt allt fixas. Ett gupp i cykelbanan, nästa månad är det borta. Några snöflingor från himlen, snöröjarna är där.
Vill ni inte testa cykelbanorna så vill ni inte. Men kanske kan ni träna på att vrida huvudena lite åt sidan när ni kör ut ur en rondell. Jag vill så gärna slippa bli överkörd. Jag känner mig inte färdiglevd. Jag vill kunna bada vid Gröningen även i sommar, jag vill testa hur restaurangen vid Pålsjöbaden är med nya ägare.
Vi kan göra en deal. Om ni lovar att kolla mer när ni kör, så lovar jag att tajma stoppljusen på Ängelholmsvägen lite bättre. Jag ska inte heller söla när jag cyklar över. Så kan både ni och jag känna att vi har gjort en bra sak. Ni har räddat liv, jag har sparat er några sekunder.
Och så lever vi lyckliga i alla våra dagar, sida vid sida, tillsammans hjälps vi åt.
Gå till toppen