– Jag måste ha någon slags underkjol, annars sitter den så här, säger Tuva Börjesdotter Larsen och drar lite i det statiska tyget som smiter åt om benen.

Hennes Hedvig Charlotta Sunnerdahl ska ha en mintgrön klänning med matchande överdel i sammet. Fast släpet ska bort från den skänkta galastassen, helt sonika klippas av och bli puffärmar i stället.

– Nu är det den mest hektiska tiden, allting är i gång, det jobbas på och levereras efter hand, säger projektledaren Helene Lindquist.

En skrivtavla i hallen utanför kostymrummet på Sågen är fullklottrad med repetitionstider och kom ihåg-noteringar. Här sitter också teckningar av tidstypiska kläder.

– Vi har haft en kostymtecknare, Sofie Nylander, som hjälpt oss.

Till Hedvig Charlotta och hennes syster blir snittet empir, det vill säga klänningar med högt skuret liv och rakare siluett. De tyska besökare som kommer att dyka upp på scen ligger däremot i det dåtida modets framkant med korsetter och vidd i kjolen.

Men de flesta i den 61 personer stora ensemblen spelar bruksarbetare och här är kostymeringen betydligt enklare, lucialinnen så väl som vanliga skjortor som fått kragen avklippt fungerar fint. Bara det färgas först – ljust och kulört blir brunt och grått.

– Tvättmaskinen går hela tiden, all lump som ska bli rekvisita ska också färgas ner, säger Helene Lindquist.

Ett helt rum har fyllts med klädställningar. Arbetarnas kostymer hänger sorterade efter färg, varje familj har fått sin kulör.

– Det blir lättare för amatörerna om de får en familjetillhörighet på scen, så vi parade ihop folk och gav dem några barn. Koreografen har också tagit hänsyn till det och det fungerar väldigt bra, säger regissören och manusförfattaren Ewa Ohlson Westin.

Kläderna kan förstås också användas i berättandet. Hedvig Charlotta kommer att byta till en dystrare jacka när hennes make blivit sjuk.

– Allt hjälps åt att bygga tiden.

Fast vissa avsteg från verkligheten är ändå tillåtna i teatervärlden.