Båstad

Marathonlopp fullt av känslor

På lördagen var det dags för Båstad marathon. 448 löpare stod i startfållorna i Båstad och Torekov. En av dem var NST:s reporter Emma Lind.

När jag startade mitt löpprojekt i mars var det för att hitta den där känslan. Den som "riktiga" löpare pratar om. Den som gör att man faktiskt gillar löpning som träningsform. Planen var att springa halvmaran, 21 kilometer, i Båstad. Tre månader senare är det gjort. Under de här tre månaderna har jag i olika perioder älskat löpning, hatat löpning och faktiskt också undvikit löpning. Det senare har berott på smärta. Jag har haft ont i höft och knä. Men när jag stod på startlinjen i Torekov var det inte det jag tänkte på. Jag tänkte inte heller en enda tanke på huruvida jag älskade eller hatade löpning i just den stunden. För då stod vi där, 210 personer i samma situation. Killarna till höger om mig pratade om hur de längtade till nerförsbacken vid Kattvik. Snett bakom mig svarade någon "jag är glad om jag ens kommer till Kattvik". Till vänster om mig stod människor med lurar i öronen, totalt fokuserade på uppgiften. Då var det lätt att dra iväg när startskottet gick. Och drog iväg, det gjorde jag. De första två kilometerna gick på tio minuter, betydligt fortare än planerat och, framför allt, fortare än jag skulle kunna hålla resten av sträckan.
Ganska snabbt efter de där första två kilometerna, inne i Torekov, började det kännas tungt. Då var jag andfådd, det dunkade lite i huvudet och jag hatade löpningen. Men jag kom över den tröskeln, någonstans kring den fjärde-femte kilometern. Och då kom kärleken. Då flöt det på, jag kände inget av smärtorna i höger ben som jag märkt under träning och jag kände mig inte ens andfådd. Benen gick av sig själv, kändes det som. Tills det plötsligt högg till i höften. Från åttonde kilometern gick all tankekraft till att inte tänka på att det gjorde ont. Och sen kom Kattviksbacken. Nerförslutningen var belöningen för vad som kändes som en evighets slit. Från Kattvik till målet i hamnen minns jag inte mycket mer än att jag hade ont. Själva målgången kändes som en lättnad, även om loppet tog nästan tjugo minuter längre tid än jag hade hoppats. Det jag har lärt mig av mitt lilla löpprojekt är att jag inte kommer bli någon som älskar löpning alltid. Men jag vet ändå att det kan vara värt det, för få saker slår känslan när löpningen går riktigt bra.

Resultat

Marathon, herr: 2:43:33
Marathon, dam: 3:14:13
Stafett: 2:27:53
Halvmarathon, herr: 1:15:32
Halvmarathon, dam: 1:31:01
Emmas resultat: 2:40:56
Gå till toppen