Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Svajigt i Ängelholm

Det vore löjligt att påstå att man inte upplever en alldeles särskild förväntan när man får en bok av en lokal författare i sin hand. Man vill ju gärna känna sig stolt över att någon tagit sig för det långdragna arbetet med att nedteckna en roman med hemorten som fond.
Eva Rydinger.
I det här fallet är författaren Eva Rydinger och hon har knåpat ihop en bok som gör mig nyfiken men kluven, för här finns lika många spår av en driven författare som av svajande dramaturgi och snåriga teman.
Vanja, huvudperson i Fotografen, återvänder till Ängelholm när hennes excentriska mamma Harriet har dött. Relationen mellan dem har alltid varit kylig och inte mycket gott finns att hämta i minnesbilderna.
Och kanske är det relationen till modern som gjort Vanja rastlös. Hon har flytt från sig själv och avverkat män i en rasande takt. Fyrtiotre stycken har det blivit och för varje förlorad kärlek har hon tillverkat ett hjärta som hon sparat i sin samling. Hon behandlar hjärtana som dyrbara skatter, som skulle hon gå under om någon fick kännedom om dess existens. Som sidospår i en film eller bok kunde det här spåret vara gott nog om man bara lyckades skildra egenheten inom ramen för typisk romcom. Det blir dock problem när det görs utan så mycket som en blinkning till publiken.
Som fotograf vill Vanja göra gällande att hon frigör kvinnor som haft det svårt i livet. Inför kameran knäpper de upp, tänder sina inre ljus. Frågan är om man tror på det? Jodå, från och till känns det engagerande, men likväl spökar förenklingarna oroväckande i kulisserna.
Annars är boken välskriven. Språket håller god klass, även om en del pretentiösa övertoner utan problem hade kunnat strykas. Många av idéerna är kul, inte minst gillar jag det återknutna vänskapsbandet med barndomsvännen Sara. Där visar Rydinger att hon ser människor och kan beskriva dem. Då andas romanen, även om vi samtidigt känner att hon har brottats med alltför många infall och sedan försökt trycka in dem allihop utan helt klara samband.
Jag hade önskat att hon koncentrerat sig på bara en del av alla spåren och lämnat övriga därhän för som det är nu sköljs vi flera gånger upp på den skånska kustlinjen, famlandes efter tråden.
Ett samlat grepp hade satt läsaren snarare än författaren i centrum och jag känner att Rydinger har alla förutsättningar att skriva sig fram till en stark historia.
Och visst kommer jag att läsa nästa bok. Jag anar en god känsla för spännande berättelser och väntar hoppfullt på ett mer fokuserat andra verk.

Fotografen

Eva Rydinger
Ordberoende Förlag
Gå till toppen