Kultur

Egyptens revolterande kvinnor

Åsa Linderborg gästrecenserar antologin Inget är bara för män, i vilken 15 kvinnor skriver om utvecklingen i Egypten. Kulturens Egyptenkorrespondent Mia Gröndahl är redaktör för antologin.

Franska revolutionen finns bara i dokument. Ryska revolutionen är fragmentariskt fångad på journalfilm, där alla rör sig för fort. Bilderna från revolutionen i Iran 1979, när shahen störtades, är beslagtagna.
Tahrirtorget utspelar sig mitt framför våra ögon under tre vinterveckor i 2011. Hundratusentals egyptier välter diktaturen på ända i världshistoriens första direktsända revolution. Via Al-Jazeera kan vi följa händelseförloppet minut för minut, men ändå är vår förståelse för det som händer begränsad. Nyhetsrapporteringen talar om den ögonblickliga dramatiken, men vad har drivit alla människor hit, till ett torg, en plats där man riskerar sitt liv? Vad vill de?
Varje revolution är en explosiv multiplikation av enskilda människors erfarenheter och drömmar. I antologin Inget är bara för män får vi nu träffa femton kvinnor som berättar om livet och kampen i Egypten.
Karima Kamal ger ordet åt Mona Mena. Hon är läkare och blev aktivist redan på 70-talet, när Sadat undertecknade Camp David-avtalet. Som medlem i Läkare utan rättigheter tog hon och hennes kollegor hand om alla som skadades på Tahrirtorget.
Det var ungdomarna i medelklassen som tände gnistan, säger Mona Mena, men det var arbetarklassens ungar som var revolutionens bränsle. Det var de som gick i första ledet, som tog de flesta kulorna, slagen, elchockerna. 800 dog, 6 000 skadades. I högen av sårade fann Mona sin son och sin dotter.
Det är samma sak med den arabiska revolutionen som med alla revolutioner i historien; det är först när medelklassen och arbetarklassen gör gemensam sak som nåt händer. Men varje revolution kräver också att kvinnorna är med eller till och med startar den.
Symbolen för militärens övervåld är en kvinna som ligger på torget med sin blå bh blottad medan militären måttar slag mot hennes mage. Kvinnor skonas inte när en hotad regim försvarar sig, och kvinnorna på Tahrirtorget fick dessutom utstå en särskild sorts våld just i egenskap av att vara kvinnor.
Cecilia Uddén skriver om de sexuella trakasserierna på Tahrirtorget, som syftade till att skrämma kvinnor från att delta i protesterna. Hon möter Samira Ibrahim som anklagades för prostitution och fick mödomshinnan undersökt av en militärläkare. Hon anmälde honom och förlorade – saken avgjordes, naturligtvis, i militärdomstolen.
Andra kvinnor i antologin var inte i närheten av Tahrirtorget, men har ändå en historia som förklarar varför Mubarak föll. Vi får möta mer eller mindre troende – muslimer och kristna – som är medvetna feminister eller bara efterfrågar jämställdhet som rent förnuft. Som vill bryta patriarkala sedvänjor, som kräver utbildning och vill ta plats – som rörmokare, modedesigner av eget slöjmärke eller som graffitikonstnärer. Som vill få gifta sig av kärlek eller inte alls, som önskar änkors rätt att gifta om sig, som önskar sig en dräglig bostad för sig och sina barn.
Kvinnor som fostrat barn att våga störta en diktator.
Antologin tar fram ett dussintal kvinnor som alla bidrar med nåt viktigt, men jag saknar en text som informerar om den sociala verklighet som till slut fick alla människor att vråla, att nu är det nog! Arbete, inkomst, utbildning, födslotal, bostäder, prisbildning – hur ser Egypten ut rent strukturellt?
Året som föregick Vredens dag den 28 januari 2011 utspelade sig 700 små eller medelstora strejker runtom i landet – många på kvinnodominerade arbetsplatser. Egypten är ett land där alla fått det stadigt sämre under de senaste tjugo åren. Det är resultatet av den nyliberala chockdoktrin som Mubarak pressade på landet. Av Nassers välfärdsinriktade ”arabiska socialism” finns inget kvar.
Det förklarar varför Muslimska brödraskapet har – eller snarare hade – sån legitimitet: i åratal gick de in med den socialhjälp som staten inte längre sörjer för.
Revolutionen vann för att den ställde krav som omfattade alla egyptier: ”Bröd, frihet, social rättvisa”.
Av detta, helt avgörande för att den folkliga explosionen, finns inget i boken.
Alla antologier kräver stadiga förord, nåt som bokens redaktör Mia Gröndahl struntat i. I gengäld har hon skrivit antologins bästa text.
För tolv år sen besökte Mia Gröndahl byn Dawadia, där två kvinnor – en kristen kopt och en muslim – könsstympat flickor i generationer. Varken Koranen eller Bibeln medger nåt sånt, det är en kulturell sedvänja. Och det är lukrativt. Att skära bort klitoris och inre blygdläppar betalar sig lika bra som ett manligt dagsverke. Då, för tolv år sen, lovade några av kvinnorna i byn att de skulle försöka stoppa könsstympningen. Nu kommer Gröndahl tillbaka till byn, nervös att löftet bara var ett löfte, men hon möts av kvinnorna som stolt berättar, att här har vi slutat misshandla våra döttrar i underlivet.
Det är en underbar historia, som visar att det snabbt går att bryta med groteska traditioner bara man tar strid.
Revolutioner tar tid. De börjar alltid i form av långvariga vardagsprotester som sakta urholkar regimens legitimitet innan de övergår i en våldsam fas där makthavaren faller. Sen börjar kampen om framtiden. Som Bitte Hammargren påpekar, stod valet i slutomgången för ett år sen mellan Muslimska brödraskapets Mursi och Shafiq, ett gammalt avskrap från Mubaraks regim. Alla andra kandidater hade fallit. Mursi vann; att demokratiskt rösta fram Mubaraks hantlangare var en omöjlighet.
Och nu är Tahrirtorget återigen en plats för världens ögon. Mursi och Brödraskapet – som spelade en marginell betydelse under revolutionen vintern 2011 – har inte lyckats genomföra en enda ekonomisk reform.
Jag följer demonstranterna på min skärm och tänker, att där nånstans finns säkert Mona, Samira och de andra kvinnorna.
En uppföljning av ”Inget är bara för män” pockar. Jag vill veta hur kvinnorna ser på alltihop nu, när revolutionen kvästs av en militärkupp som tvingar folket till blodig splittring istället för gemensam kamp för de krav som borde pulsera världen över: bröd, frihet och social rättvisa.
Mia Gröndahl är medarbetare på Helsingborgs Dagblad. Därför recenseras "Inget är bara för män" av Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet.

Inget är bara för män

Red. Mia Gröndahl
Silc förlag
Gå till toppen