Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Szymborskas sista ord

Wisława Szymborska söker friheten långt ifrån händelsernas centrum. Det menar Henrik Petersen som har läst nobelpristagarens postuma diktsamling "Nog nu".

Wisława Szymborska.Bild: Jurek Holzer / Svd / SCANPIX
När Wisława Szymborska [1923–2012] gick bort förra året hade hon en ny diktsamling till stor del klar. Tretton av planerade arton dikter. Endast en kort tid innan hon blev sjuk, hösten 2011, hade hon meddelat sin förläggare titeln på den kommande boken. En jättemarkering: "Wystarczy" – Nog nu. Diktsamlingen "Tutaj" (2009; "Här", ellerströms 2010) var då inte mer än ett par år gammal. Och inget i de nya dikterna tyder på att det blivit svårare för henne att skriva.
Det är tretton dikter skrivna utifrån en sorts idéer som Szymborska alltid träffat på kornet. Milt ironiska tal över fåfäng tvärsäkerhet. Tankelekar med en stram retorik om mänsklig inbilskhet. Men också epifanier om kärlek (och ruiner).
Szymborska har en förmåga att vända på ett stort begrepp och få det att handla om något oväntat. Här finns till exempel en saklig dikt om dödens hundraprocentiga säkerhet, med titeln "För envar en dag", som förvandlas till en osentimental kärleksdikt tack vare en sista strof om att vi alla någon gång ska drömma om döda närstående.
Anders Bodegård tillhör våra bästa översättare. Hans Szymborska-översättningar, vid det här laget cirka sjuhundra boksidor dikt, är klassiker i sin egen rätt, liksom hans översättningar av Witold Gombrowicz, en annan polsk författare. Personligen föredrar jag Gombrowiczs måttlösa satir – som verkligen tvingat fram geniet hos Bodegård, i romanen "Trans-Atlantic" – framför Szymborskas svala ironi.
Men hennes avståndstagande hållning kan också ha något magiskt med sig. Hon söker ett slags frihet långt ifrån händelsernas centrum. Det är en frihet som viker undan varje försök att kontrollera den. Lika gåtfull som vardaglig. Som katter. Som en dikt som "försvinner oskriven, / belåtet mumlande något för sig själv". Den kan också gestaltas med livlösa ting. Som med bilden av en envist fungerande spegel högt uppe på en ensam väggruin från kriget.
Samtidigt har hon ett frihetsideal som gör att hon ibland känns alltför representativ för sin tid; för andra hälften av 1900-talet.
Ironiserandet med tvärsäkra föreställningar, med ideologier, är ett frekvent återkommande tema i hennes poesi. Med tanke på att hon levde större delen av sitt liv i en diktatur är det inte så underligt. Den karaktär Szymborska intresserar sig för "deltar inte massvis":
Oomnämnd.
Oansenlig.
Anställd vid Stadens Renhållningsverk.
I den bleka gryningen,
från platsen där det hände
plockar han ihop, bär bort, slänger upp på släpet,
det som spikats upp på de halvdöda träden,
det som trampats ner i det dödströtta gräset
Livet bryr sig inte om några ideologier, det är Szymborskas universalistisk-kritiska önskeperspektiv. Men några gånger känns det där perspektivet lite för isolerat. Motspänstigt oberoende, säger hyllningarna. Förfinat frånvänt, von oben, skulle en ung kritiker kunna säga.
Många av världshändelserna senaste åren talar i vilket fall för att 2000-talets politiska diktare kommer att se saker på ett annat sätt.
Så finns där också tillfällen när hon är för publikfriande. Som när en dikt med titeln "Handen", till huvudsak beskrivande handens anatomi, slutar med: "Det räcker gott och väl / till att skriva "Mein Kampf" / eller "Nalle Puhs hörna"". Får god poesi förenkla historien?
De bokstavligen sista orden i Szymborskas författarskap får sista ordet. Det är en effektfull dikt som beskriver en utbredd papperskarta: "Kartan". Alla barnsligt trevliga lögner en världskarta består av. Kartans innebörd blir dubbel: den börjar berätta om allting den döljer. En i historien mången gång livsviktig strategi. Också hos Szymborskas poesi. Som "breder ut åt mig på bordet en värld / som inte är av denna världen."

Nog nu

Wisława Szymborska
Översättning: Anders Bodegård
ellerströms
Gå till toppen