Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Halvvägs i nya kriminalspår

Att skriva manus till en kriminalserie kan de flesta manusförfattare göra i sömnen. Död kropp, utredande polis, några skumma vittnen. "Beck", "Wallander", "Kommissarie Morse" och "Morden i Midsomer" - alla är kokade på samma bas.
Nio av tio kriminalserier som når svensk tv är förutsägbara och därför tråkiga. De består av en plikttrogen uppradning av ingredienserna som krävs, så förutsägbar att vi kan sova oss igenom hela och ändå veta hur det slutar.
Därför var det inte med några större förhoppningar som jag råkade titta på andra säsongen av "Brottsplats Edinburgh" som sändes i lördags på SVT1.
Men trots stora likheter med resten av den kommissarie-dynga som Storbritanniens filmindustri spottar ur sig varje år finns det ljuspunkter. Öppningsscenen är en av dem. Rafflande skottdrama på tysk gata. Privatdetektiv Jackson Brodie (spelad av Jason Isaacs) ska kidnappa ett barn från en barnflicka. Men det går fel. Barnflickan är barnets mamma och hon har plötsligt en pistol i handen. När scenen är över sitter jag med uppspärrade ögon. Så brukar de inte börja.
Därifrån har "Brottsplats Edinburgh" goda förutsättningar att bli en spännande historia, men det brittiska kriminalarvet tränger sig på och känslan av att ha sett samma sak förut blir påtaglig.
Privatdetektiven blir en klyscha. Han är sliten, fåordig, hård och dyster. Han gestaltas så typiskt att det blir humoristiskt när han får ännu fler blåmärken och vaknar upp i en soptunna. Han känns inte verklig och för kriminalserier vars existensberättigande ligger i just verklighetsförankringen är det en säker väg mot trovärdighetsbekymmer.
Att det plötsligt inträffar allt för många bissarra händelser på en och samma gång gör inte saken bättre. Man ska krydda med naturliga kryddor för att förstärka verkligheten, inte förstöra med konstgjorda smakförstärkare. Även i det avseendet blir distansen till verkligheten för stor.
"Brottsplats Edinburgh" är sevärt om man vill ha en stunds underhållning. Det finns ambitioner att göra något annat än det konventionella och det uppskattar jag. Om fler manusförfattare hade sådana ambitioner hade chansen för en riktigt sevärd kriminalserie varit större. Just den här når dock inte hela vägen.
Martin Schibbyes och Johan Perssons sommarprat i P1. Två motiverade människor väl värda att lyssna på.
Kyliga kvällar och fortfarande sommar-tablå på tv:n. Ingen bra kombination.
Idag ser jag "Hitlerstenen" på SVT2. Svensk granit skulle pryda den nya nazistiska huvudstaden. Så blev det ju inte.
Gå till toppen