Kultur

Dömt att sluta illa

Det enkla är svårast. Text måste ner men ord får inte stå i vägen. Tålamod och ömsinthet är vad som krävs.
Frilansjournalisterna Johan Persson och Martin Schibbyes historia är välkänd. På spaning efter verkligheten bakom svenskägda Lundin Oils affärer i Ogadenprovinsen i Etiopien hamnade de sommaren 2011 i bakhåll och greps, häktades, fängslades, åtalades och dömdes. De sattes i etiopiskt fängelse, innan de benådades och frigavs hösten 2012.
438 dagar är deras berättelse om äventyret. Det hade kunnat bli hur oratoriskt som helst, men är allt annat än det. En rak historia utan brösttoner, en text där Persson och Schibbye turas om att föra pennan och handlingen framåt. Deras förnamn följt av ett kolon markerar röstskiftena. Greppet lika modest och effektivt som kapitlernas namn som kronologiskt följer händelsekedjan. Förberedelser. Väntan. Inresan. Gripna…
Martin Schibbye skriver bra. I fjällrävenjacka slafsar han i sig en köttgryta på Arlanda, tänker på sin älskade Linnea och chattar via Facebook med Johan Persson som befinner sig i Nairobi.
Hade Joseph Conrad skrivit "Mörkrets hjärta" i dag hade han lika gärna kunnat börjat här som vid Themsen. Schibbye manar fram samma kusliga stämning. Han vill skaffa sig en egen uppfattning av vad som händer i Ogaden och sätter sig på planet till Nairobi.
Johan Persson är redan där; på hotellrummet tittar han igenom filmer med egna intervjuer med flyktingar från världens största flyktingläger, 35 mil nordost om huvudstaden. En herde var ute och vallade sina getter i närheten av oljefälten när soldaterna kom och torterade honom. En annan säger: Gode Gud, du som har placerat oljan i Ogaden, kan du inte vara snäll och ta bort den igen.
Svenskarna flyger till Mogadishu och vidare till Galcayo, nära den etiopiska gränsen.
Kan en verklig händelse bli en sann berättelse?
Schibbye och Persson har valt den reduktionistiska metoden. Känslorna mellan raderna. Under texten.
Bäst så. Därifrån vandrar de in i läsaren. Skottsalvorna smäller i hotellväggen och Johan släcker sin cigarett och kastar sig ner på terrassen. De väntar på klartecken från en av rebellgrupperna för att kunna ta sig över gränsen. De betalar pengar för livvaktsskydd. I Somalia finns piraterna. Och al-Shabab.
Martins text har litterära kvaliteter – old school – men det är framför allt journalist han är, en passionerad iakttagare som registrerar omvärlden och fångar sin läsare.
Men om man hårdrar är det kanske Johan som är författaren – i modern tappning – av de två. Johans ord andas Johan. Vi lär känna honom bättre.
På Martins blogg har Lundin Oil varit inne. Vad vet de om svenskarnas resa?
Johan och Martin hoppar in i en bil och dras in i en biljakt. Dömd att sluta illa. Öknen är röd. Oljan rinner över lik. Svenskarna slår följe med rebeller. Törst. Hetta. Hunger. Skavsår. Knän som krånglar.
Regeringssoldater skjuter på dem. De skottskadas. Innan svenskarna förblött skenavrättar samma soldater dem. I nästa ögonblick visar de stolt upp sina städer. Etiopien vill bjuda på sitt rätta ansikte, modernt, urbant och stolt. Med fina sjukhus, bra vägar och en växande medelklass. Martin och Johan är tillfångatagna som terrorister.
Som i en Fellinifilm rullar scenerna rullar in, utan förvarning, laddade, direkta, makabra, absurda, knivskarpa, surrealistiska. Nyss nästan mördade sitter Martin och Johan i ett möte med svenska diplomater och snackar om situationen på ett abstrakt, analytiskt plan.
Den diplomatiska analysen, efter gripandet, var lika optimistisk som felaktig. Häktes- och fängelseskildringarna som följer ekar från litteraturens stora skildringar. Men det här är reportage.
När de isolerade fångarna en dag gömmer brev till varandra i toalettstolarna för att inte bryta ihop i ensamhet är det verklighet och inte magisk realism. När de svenska diplomaterna i Addis Abeba berättar för de fängslade reportrarna att Fredrik Reinfeldt försökt väcka sin etiopiske kollegas medkänsla för Schibbye och Persson med att hänvisa till att kulturjournalister i Sverige börjat driva kampanj mot regeringen i frågan och att denna berör den svenske statsministern illa, på ett personligt plan, är det en skildring av verklig diplomati och realpolitik och inte satir.
Perssons och Schibbyes drama har diktaturens avlägsna Etiopien som skådeplats, men efter Assange, Manning, Snowden och Politkovskaja vet vi att det vore naivt att tro att länder som Sverige, USA eller Ryssland saknar reflexen att jaga livet ur journalister som vill berätta en annan historia än den officiella..
Precis när jag ska skicka iväg den här texten för publicering på recensionsdagen noterar jag att två stora morgontidningar tjuvstartat och redan recenserat "438 dagar" och ser att en söndagskrönikör betraktar Schibbye&Persson-boken som ett tecken i tiden; den manlige journalisten som hjälte, grabbigt och svettigt.
Bry er inte om sånt. Schibbye och Persson är varken yta eller trend utan rakt igenom äkta vara, överlevare i en ansatt yrkesgrupp som får allt svårare att göra sitt jobb.
Med "438 dagar" visar Johan Persson och Martin Schibbye att det långa berättande reportaget i bokform fortfarande – ömsint och tålmodigt skriven – är överlägset alla andra kanaler när det gäller fördjupning och förmågan att beröra och engagera..
Det är inte från tv-bilderna eller twitterdiskussionerna vi kommer att minnas och begripa denna historia, det är från boken.

438 dagar

Johan Persson & Martin Schibbye
Filter
Gå till toppen