Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Det stannar i familjen

När arvet efter Lukas Bonnier skulle delas räknades bara de inomäktenskapliga barnen, de som ansågs ha ”rätt sorts sociala kapital”. Elin Grelsson Almestad läser Björn af Kleens angelägna berättelse om makt, klass och patriarkala strukturer.

Lukas "Lucke” Bonnier och Margareta ”Lull” Toss möts på 1950-talet. Han är Bonnierschef i skuggan av sin äldre, och mer korrekte, bror. Hon är bohemisk vänsterpartist som blir chefredaktör för Kamratposten. Deras relation är kort, men mellan Lukas två fruar hinner Anna Toss bli till. Hon växer upp med sin mor, med en tilltagande kontakt med fadern som senare ska komma att engagera sig i både henne och barnbarnen.
Det är inte förrän efter faderns död som Anna Toss och hennes barn inser att inget av Bonniers arv tillfaller dem. Arvet har fördelats till de inomäktenskapliga barnen genom gåvor under årens lopp, ett förfarande som Bonniers satt i system för att införliva barnen i företaget och se till att ägandet stannar inom familjen.
Precis som i den djupgående granskningen av den svenska adeln i Jorden de ärvde gräver Björn af Kleen även i nya boken Lucke och Lull i kombinationen makt, tradition och pengar. Ett så omskrivet ämne som Bonnierfamiljen borde inte ge upphov till nya vinklar, men af Kleen lyckas hitta en personlig och angelägen berättelse i borgerlighetens finrum och företagskoncernens styrelsesalar.
Af Kleen kopplar Bonniers företagsfamilj och maktpositioner till samtida forskning om dynastiers juridik, familjerätt och klass. Han använder sig flitigt av Bourdieus begrepp om socialt och kulturellt kapital för att påvisa bilden av Bonniers – eller åtminstone deras självbild.
Att vara en Bonnier är att vara en del av en intellektuell borgerlighet och i arvstvisten hänvisar Bonniers advokater till att Toss och hennes barn saknar rätt sorts sociala kapital för att kunna ta del av arvet. De ofta förekommande referenserna till teoribildning och forskning spelar stor roll för textens tyngd. Den blir en utblick som placerar arvstvisten i en struktur.
"Lucke och Lull" är också ett tidsdokument över Bonniers framgångsår och svensk press och offentlighet från 1940-talet fram till i dag, med särskilt avseende på 1960- och 70-talet. Som sådant är det också oupphörligen fascinerande, från den propagandamaskin som Kamratposten förvandlades till i Margareta Toss händer till de fester och maktmän i Bonniershuset som gav upphov till fler utomäktenskapliga barn än Anna Toss.
Här påtalas också en svajig samtid, där Bonniers halkat efter i den digitala utvecklingen och gjort felaktiga investeringar. Inga i nästkommande generation Bonniers verkar heller besitta särskilt mycket av det omtalade kulturella kapitalet, de är mer intresserade av smarta förmögenhetsplaceringar än av litteratur. Av 1950-talets fröjdiga framtidstro och nyskaparlust finns inte mycket kvar.
Historien om Lucke och Lull hade så lätt kunnat bli snaskig och skandalartad. Ett utomäktenskapligt barn, släktstrider och arvstvister i en av Sveriges mest omtalade företagarfamiljer. Det krävs en författare som respektfullt kan närma sig ämnet och som förmår att sätta en enskild händelse i ett större perspektiv. Björn af Kleen är en sådan författare. Genom hans nyfikna skildring och omsorgsfulla research blir "Lucke och Lull" en angelägen berättelse om makt, klass och patriarkala strukturer.

Lucke och Lull: Arvet efter en Bonnier

Björn af Kleen
Weyler
Gå till toppen