Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När det känns för jävligt

”Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast.”. Med de textraderna inleder Anna Höglund sin senaste – och i dagarna Augustnominerade – bok Om detta talar man bara med kaniner. Huvudpersonen är en trettonårig kanin som försöker begripa sig på livet och meningen. Det handlar om själens innersta och mörkaste rum, men också om de oväntade utvägarna.
Alla är vi olika och bär på olika känslighet. För kaninen handlar livsgåtan om att försöka bryta en stark känsla av ensamhet. Lite vid sidan av betraktas de som finns runtomkring, en mamma, en pappa och jämnåriga kompisar. Men något står i vägen för gemenskapen och kaninen känner sig oftast avig och utanför: ”Ibland, när jag är med andra, känner jag mig förklädd till någon annan. Någon som visserligen liknar mig, men själv står jag i utkanten”.
Texterna är korta och Höglundskt poetiska; alltid rakt på, aldrig tillrättalagt eller insmickrande. Bilderna skapas med kollageteknik, en mix av måleri och foto, en blandning av verklighetsnära och magi. Scenen är en storstadsmiljö med tunnelbanor och höghus, färgtonerna är dova och mörka. Kaninen vandrar modfälld under gråspräckliga himlar och sjunker ner i mörkröd ensamhet.
Bokens budskap är lika enkelt som genialt: det kan vara jävligt att leva ibland, och det är helt enkelt livsviktigt att vi vågar prata om det. Men allt är inte bara mörker. Plötsligt upptäcker kaninen något hos sin morfar. De är av samma skrot och korn: ”Jag såg mig själv när jag råkade möta morfars blick. Eller rättare sagt: vi var samma”. Och tittar man noga kan man se att morfars märkliga pagefrisyr, också antar formen av ett par kaninöron.
Det är så välgjort, och så fruktansvärt smart. Bokens sista uppslag skänker ännu mer tillförsikt. Bland de hotfulla trädstammarna som breder ut sig över uppslaget, kikar plötsligt andra små kontaktsökande kaniner fram: ”Ibland känner jag att allting hänger ihop. Jag hör ihop med allting som finns.”

Om detta talar man endast med kaniner

Text och illustrationer: Anna Höglund
Lilla Piratförlaget
Gå till toppen