Kultur

Allt för kärlek

Åker vi tillräckligt långt norrut hamnar vi till slut i världens centrum. I de arktiska periferierna bryts språk, historier och geopolitiska intressen mot varandra, och varje nationalistisk illusion om rena gränser mellan länder och folk havererar. Platsen för finska Katja Kettus Barnmorskan från 2011 är just detta landskap, där alla har "fel namn, fel kläder, fel valuta".
I Finland har boken flerfaldigt belönats, bland annat med det prestigefyllda Runebergspriset. Det är Kettus tredje roman, men den första som nu blir tillgänglig i svensk översättning. Handlingen utspelar sig alldeles före och under Lapplandskriget 1944, då Finland slöt eldupphöravtal med Sovjetunionen och de tyska marktrupperna tvingades till reträtt. Inklämt mellan det ockuperade Norge, Finland och Sovjetunionen ligger Petsamo; idag ryskt, då ännu finskt, alltid samiskt. Och under kriget ständigt genomkorsat av soldater, vapen och smuggelgods.
Här finns också bokens vindögda barnmorska, både aktad och föraktad dotter till en "röding". Hennes egen livmoder är ofruktbar, men i hennes ådror pulserar Guds röst och leder hennes hand rätt i förlösandet av andra kvinnors barn.
Hon har sett fler kvinnospringor än någon annan, men vet nästan ingenting om sin egen kropp. Inte förrän hon möter Johannes, den i hennes ögon änglalike SS-officer hon vet att hon måste ha. För honom är hon beredd att gå genom helvetets portar. Vilket hon också gör, när hon som sjuksköterska följer honom till det tyska fånglägret i Titovka, Murmansk.
Här är måttet på mänsklighet ettusen trehundra kalorier uppmätt på våg. Förtroendefångarnas dagsranson. De övrigas ranson får vi aldrig veta.
Förlagets baksidestext annonserar en berättelse om vad människan kan göra för kärleks skull. Men romanen handlar snarare om vad kriget och dödandets normalisering kan göra med kärleken. Historien levereras ur två perspektiv; det ena barnmorskan Vindögas, det andra SS-officeraren Johann Angelhursts.
Deras respektive berättelser kretsar i sin tur kring varsin smärtpunkt, till en början onämnbar men under romanens gång gradvis blottlagd. Angelhurst kommer till lägret som en flykting från sitt eget hotande minne, tillbakaträngt med hjälp av "adolfin", nazisternas bisarra namn på metadon. Vindöga i sin tur kommer enbart för att vara nära sin Johannes, men finner sig snart medverkande i handlingar hon tidigare knappt kunnat föreställa sig.
På var sitt håll intalar de sig själva att de inte är onda människor. Två ovilliga förövare, som emellanåt visar sig bara alltför villiga. Bägge riktar aktivt bort blicken från sin egen medverkan. Först när de ohjälpligt förlorat sin nåd i maktens öga vänder de sig också från denna makt, inte förr. Om berättelsen har några hjältar återfinns de i de oväntade periferierna och utan att göra mycket väsen av sig.
Kettu har gått tillväga som en historiker, och det omfattande researcharbetet redovisas i en litteraturlista i slutet. Det i sig fördjupar romanens sanningsanspråk, vilket inte har att göra med karaktärernas eventuella historiska existens. Snarare handlar det om hur fiktionen kan hjälpa oss att närma oss det förflutna som någonting med liv och kropp. Inte minst som Kettu klär sin berättelse i ett språk så köttigt att dofterna liksom stiger ur texten: salt människosvett, renlav, sperma och desinfektionsmedel.
Språket rör sig hemtamt i norr och förmår kraftfullt levandegöra Vindöga och de andra barska Petsamoborna. Med sin SS-officer, den änglalike Johann Angelhurst, har Kettu dock vissa svårigheter. Han är samtidigt en övertygad nazist och romantiskt känslig själ, en halvfinsk bastard och trånande beundrare av Horst Wessel, en Tredje Rikets lydige tjänare som hela tiden upprepar att han aldrig dödat. En mänsklig motsägelse lika stor som den ideologi han anslutit sig till.
Det är som om Kettu aldrig riktigt finner en röst med vilken Angelhurst övertygande kan presentera sin egen motstridiga gestalt. Först när adolfinet löser upp hans värld och han liksom glider samman med såväl leran som stjärnhimlen, börjar karaktären kännas självklar.
Med det sagt förblir "Barnmorskan" en imponerande roman. Den är en mästerlig skildring av kriget, men också av ett nordligt gränsland som även Sverige är del av, men som alltför många av oss som bor söder om Gävle tenderar att glömma bort.

Barnmorskan

Katja Kettu
Översättning Janina Orlov
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
Gå till toppen