Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Långt borta...

Med de första sidornas listigt arkaiserande, lite högtidliga språk, huvudpersonens/berättarjagets meditativa flanerande i New York och ett nogsamt undvikande av dramatisk intrig börjar Teju Coles debutroman Sonen i reminiscenser av Baudelaire, WG Sebald och VS Naipaul.
Teju Cole.
Det väcker förväntningar hos mig. En variant på ”Utvandrade” eller ”Ankomstens gåta” skulle jag inte tacka nej till, det vore intressant.
Det finns likheter i motiv också: berättaren Julius är en ung nigeriansk-skotsk läkarstuderande som bor och arbetar i New York. På sina impulsdrivna promenader i staden träffar han slumpmässigt många människor, ofta invandrare, som han kommer i samspråk med.
Han träffar en liberiansk flykting som suttit instängd och i väntan på myndighetsbeslut i två år, på den stora järnvägsstationen lyssnar han på en haitisk skoputsares historia. Han besväras av alla svarta som förväntar sig särskild sympati från honom för att de har en gemensam hudfärg, han har ett okomplicerat erotiskt möte med en äldre kvinna i Bryssel dit han rest med den halvhjärtade avsikten att leta efter sin mormor som kanske bor där. Egentligen ville han kanske bara bort från New York. Eller kanske han behövde hålla sig i rörelse för att slippa känslan av ensamhet och isolering, av sorg och förvirring efter en sprucken relation.
Julius är en ödmjuk men inte oegennyttig lyssnare. Allt han hör av andra människor förvandlas till långtgående reflektioner i allehanda ämnen, kombineras med hans omfattande kunskaper och beläsenhet. Han drar nytta av sina vittfamnande kunskaper om historia, konst, musik, litteratur, politisk filosofi och mycket mer. Ibland sätts hans kunskaper i kreativ rörelse vid åsynen av museiföremål eller av detaljer i stadsbilden. En gata eller en grop, till exempel den där det byggs nytt efter tvillingtornen och det lilla monumentet över en försvunnen kyrkogård för slavar, leder till tankar om de osynliga lager på lager av mänskliga rester och glömda erfarenheter och minnen som döljs under staden.
Mina inledande förväntningar sopas snabbt av bordet, för denna subtila och vackra debutroman går sina egna vägar. Teju Cole växte själv upp i Nigeria, kom till USA 1992. Han är fotograf och konsthistoriker och nu, med denna originella debutroman, en mycket intressant författare.
Med stor grace klarar han av det vanskliga balansstycke han gett sig på. Julius hade så lätt kunnat bli en odräglig besserwisser och självbespeglare, en intellektuell dandy, hela boken en uppvisning. Men genom att verkligen bjuda in läsaren till en individs unika inre rum ger Cole oss en trovärdig, mänskligt felbar, kämpande samtalspartner, en som vågar reflektera över existensens mindre bekväma villkor som till exempel handlar om empatins begränsningar och jagets absolut centrala roll i varje liv.
Bara genom att erkänna detta kan vi verkligen förstå det lilla vi trots allt kan förstå om andra, säger Cole till mig – och jag lyssnar.

Sonen

Teju Cole
Översättning Erik MacQueen
Natur&Kultur
Gå till toppen