Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"De måste köra mig i botten först"

"Vi har ett stort ansvar för de människor som lever i Landskrona och det ansvaret tar vi och är dessutom bra på att ta." Så sa Torkild Strandberg (FP) nyligen. Men LP:s fortsatta granskning av den lokala bostadsmarknaden visar att även personer som redan bor i kommunen måste hamna på gatan innan de får någon som helst hjälp.

Till de sjutton sängplatserna på kommunala Akutbo kommer alla möjliga människor. Många är alkoholister och narkotikamissbrukare, men allt fler är personer som förlorat sin bostad av andra anledningar. Piroska, som inte vill framträda med efternamn, tillhör de sistnämnda.
Det började med ett uteblivet brev från Arbetsförmedlingen som gjorde att hon missade ett obligatoriskt möte i augusti förra året. Därför blev hon av med sin aktivitetsersättning och när hyran skulle betalas hade hon inte råd.
Trots att hon tog kontakt med sin hyresvärd och bad om uppskov fick hon snart ett brev från deras inkassobolag – betalade hon inte inom tre veckor skulle hon bli vräkt.
Efter flera försök att få behålla lägenheten hamnade saken till slut i domstol. Genom förlikning blev Piroska visserligen tvungen att lämna sitt hem, men först fem månader senare och trots att hon då betalat sina hyror.
Eftersom det fanns gott om tid hade Piroska stora möjligheter att på egen hand lösa situationen innan hon blev utkörd på gatan, vilket hon också försökte. Men de betalningsanmärkningar som hon hade dragit på sig låg henne i fatet och hon fick flera nej från fastighetsägare.
Men så till sist, i våras, kom hon i kontakt med ett större bostadsbolag i Landskrona som faktiskt hade en ledig lägenhet som hon kunde få hyra. Enda kravet var, på grund av betalningsanmärkningarna och att hon är bidragstagare, att kommunen skulle stå på hyreskontraktet och i sin tur hyra ut till Piroska, vilket är ett upplägg som förekommer.
– Jag pratade med socialtjänsten och frågade om de kunde hjälpa mig genom att låta mig hyra i andra hand. De sa att det inte gick. De förklarade att jag måste bli av med min lägenhet först, säger Piroska.
Med några månader kvar på hyreskontraktet skulle hon alltså inte få någon hjälp. Inte förrän hon var utslängd på gatan kunde det bli aktuellt.
När hon i slutet av augusti tvingades lämna ifrån sig nycklarna var hon bedrövad. Hon hade förlorat det som varit hennes hem i tio år, den stabila plats som räddat henne från ett uselt förhållande och ett omfattande alkoholmissbruk, och nu hade hon ingenstans att ta vägen.
– Hade det här hänt för några år sedan hade jag förmodligen tagit till flaskan igen.
Piroska tog återigen kontakt med socialtjänsten och visst, nu var hon ju utan bostad på riktigt, så kommunen satte in det enda redskap de har i en situation som hennes – en säng i ett delat rum på akutboendet bakom gamla Posten, sista räddningen för personer på fall.
Hon säger att det är rena lyxhotellet jämfört med det gamla akutboendet på industriområdet där hon bodde ett tag för tio år sedan, men mår ändå illa när politiker och tjänstemän påstår att befintliga kommuninvånare inte ska drabbas av de hårda uthyrningsreglerna och få hjälp till ett drägligt boende.
– Hur mycket mer hade jag kunnat göra? Jag vill kräkas när de säger så. De vill köra mig i botten innan de hjälper mig!
Piroska är inte den som ger sig. Sedan hon fick sängplats på akutboendet i början av september har hon på egen hand letat upp erbjudande om ytterligare en lägenhet. Kravet är detsamma som förra gången – kommunen måste vara mellanhand.
Svaret hon har fått från socialtjänsten den här gången är att det visserligen inte är uteslutet, men att hon får ställa sig i kö för att genomgå en utredning. En sådan utredning kan ta uppemot tre månader när den väl är påbörjad.
– De sa att det behövs ytterst speciella skäl för att få den hjälpen. Jag frågade om jag måste vara helt arbetslös, hemlös, inkomstlös och idiot för att få hjälp. De sa att de inte använder de orden.
Piroska har klarat sig genom livet trots flera motgångar. Hon säger att hon alltid har varit stark och kunnat prata för sig. Hon vill inte se sig själv som svag och hjälpberoende, vilket gör henne än mer förbannad när hon tänker på hur kommunen har hanterat situationen.
– Om kommunen hade hjälpt mig att få någon av de lägenheter jag själv letat upp hade jag behövt komplettera mitt aktivitetsstöd med 3 000 kronor per månad och inte varit till mer belastning. Nu har jag hört att jag kostar 30 000 kronor per månad på akutboendet, säger hon.
Gå till toppen