Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Barn till sist

Drömmen om att få barn vände upp och ner på Tobias Åkermans liv. Det till synes självklara visade sig ouppnåeligt och ställde det mesta i livet på sin spets. Nu skriver han en bok för att öka kunskaperna om barnlöshet, med ett särskilt fokus på mannens perspektiv.

Tobias Åkerman tog sin frus hand. Jag älskar dig, hann han säga. Sen fördes hon iväg av sjukvårdspersonalen. Bort bakom sjukhusdörrar som hastigt stängdes igen. Det var bråttom.
Han stod ensam kvar, knappt medveten om var han befann sig. Orolig, omtumlad och med sviter av en hjärnhinneinflammation.
Ytterligare en graviditet hade fått ett abrupt slut. Nu var han rädd för att han skulle förlora ännu mer. Han insåg att hans frus liv stod på spel, även om den intuitiva känslan var att allt skulle gå bra. Men ingen fångade upp honom eller berättade vad som skulle hända. Tobias, själv omtöcknad av allt som hänt, tog sig själv hem från sjukhuset. Först senare på dagen fick han reda på att operationen lyckats.
Hans fru hade varit gravid men det befruktade ägget hade stannat och börjat växa i äggledaren på väg till livmodern, ett så kallat utomkvedshavandeskap. Natten innan hade hon vaknat av starka smärtor. Buken var blodfylld och på sjukhuset kunde de konstatera att blod tryckte på lungorna så att hon knappt fick luft. Situationen var akut och bortslarvade tester på sjukhuset hade gjort att det hela inte uppmärksammats i tid.
– Att som man stå vid sidan av är väldigt svårt. Allting som händer utspelas ju i kvinnans kropp. Det är där det händer och det är hon som står i centrum. Jag känner ingenting fysiskt och upplever ingenting på det sättet.
Några år senare har Tobias Åkerman återvänt till det dramatiska minnet på akutmottagningen. Han har kokat kaffe och slår sig ner i en av sofforna i familjens vardagsrum i radhuset i Hjärup, strax utanför Lund. Nu skriver han en bok om barnlöshet och har tilldelats ett stipendium från avlidne affärsmannen Sten K. Johnsons stiftelse som ska täcka utgivningskostnaden. Boken bygger på Tobias erfarenheter från de fyra turbulenta år då drömmen om att få barn kom att ställa det mesta i livet på sin spets. Den egna identiteten, studierna och kärleken. Genom dagboksskrivande bearbetade han sina känslor. Ilskan, frustrationen och sorgen över de återkommande missfallen. Nu vill han genom sina anteckningar skapa den bok han själv saknade när livet var en emotionell berg- och dalbana.
Två år före händelsen på akutmottagningen hade paret bestämt sig för att försöka få barn. Efter en tid visade ett graviditetstest ett positivt svar. Tobias tänker tillbaka på euforin som infann sig. De båda började ställa in sig på att bli föräldrar. Veckorna gick och blev till månader. Olika barnvagnsmodeller jämfördes och andra praktiska detaljer kollades upp. Innan de berättade för någon annan ville de vänta tre månader, då den största risken att något går snett anses vara över. Men så fick de missfall.
– För oss var det en obeskrivlig chock. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Min instinktiva tanke var att jag skulle vara ett stöd för henne, jag ville att hon skulle ha någon att luta sig mot. Jag stängde av mina egna känslor.
Det som hade hänt skulle drabba paret flera gånger framöver. Efter operationen på akutmottagningen kallades de till en utredning. Men allt såg ut att stämma. Spermierna var bra. Äggen var bra. Ingen var infertil. Det fanns helt enkelt ingen förklaring till de avbrutna graviditeterna. Paret fortsatte att hoppas. Undantaget sina föräldrar, och någon vän, hade de inte berättat för någon om vad de gick igenom.
– Känslan var att vi var väldigt ensamma. Vi höll vår sorg för oss själva. Jag tror att många har svårt att förhålla sig till och prata om känslor som är smärtsamma.
Tobias upplevde att folk gärna ville komma med intellektuella resonemang som tröst. Som att säga att "nästa gång går det säkert bra", eller att upplysa om adoption eller möjlighet att vara stödfamilj istället.
– Det är i all välmening men om man är mitt uppe i en sorgeprocess så har man större behov av att någon lyssnar än berättar saker för en. Det man behöver är en stödjande medmänniska.
För att skydda sig mot sociala påfrestningar började paret dra sig undan och tacka nej till inbjudningar från de vänner som hade barn. Tobias och hans fru ville slippa frågor om varför de inte själva hade några.
– Vi tog en aktiv distans från människor och från underfundiga uppmaningar om att skaffa barn. Det är smärtsamma saker att mötas med när man är i en sådan situation som vi var. Det är som att balansera en knivsegg mot handen och så kommer någon och trycker till lite gran. Man balanserar lite till och sen kommer nästa och trycker till. Det blir ett öppet och oläkt sår som man försöker skydda.
Tobias kom istället att fokusera på sådant som fungerade i livet. Som studierna vid universitetet där han hade högsta betyg i nästan allt. Framgången blev hans identitet och han kunde skjuta undan det ofruktsamma och barnlösa jaget.
– Jag skulle ha bästa resultat, högsta poäng och vara bäst i klassen. Jag ville bevisa för mig själv att jag inte var dålig och kunde samtidigt trycka undan den dåliga självkänslan som de tragiska händelserna hade orsakat. På masterstudierna på Ekonomihögskolan körde de hårt och beskrev oss som framtidens ledare. Jag kände "yes", det är jag.
Men allt rämnade den dag då Tobias fick underkänt på en tenta, en poäng från godkänt.
En kris bröt ut. Den framgångsrika person han byggt upp rasade ihop över en dag. Tobias kände sig lika misslyckad som tentan han inte klarat.
– Allt annat i livet kom över mig. Jag som trodde att jag haft kontroll över känslorna. Jag var egentligen skör och insåg plötsligt att jag byggt upp hela min identitet på vad jag lyckades prestera istället för på vem jag egentligen är.
De följande månaderna blev plågsamma. Självförtroendet hade djupdykt. Tobias kände inte att han lyckades med något. Men successivt började han hitta en väg framåt. Idag känner han sig stärkt och har fått nya insikter.
– Den bästa kunskapen som jag fått med mig är att den jag är inte har att göra med det jag lyckas prestera, även om jag såklart är glad och stolt när jag lyckas. Det är väldigt skönt att kunna inse det. Det är något positivt som allt det här fört med sig, och det var nyttigt att jag misslyckades.
Trots de många motgångarna höll paret ihop och barnlösheten slog inte ut deras kärlek. Tobias menar att de var måna om att aldrig vända besvikelsen eller sorgen mot varandra.
– Även om det var en gemensam process så har den också varit individuell. Min process följer inte alltid samma mönster som hennes. Ofta gick hon först igenom det svåra och jag försökte stötta. Sen när hon mådde okej så började min sorgeprocess.
De har hela tiden pratat med varandra om det som hänt.
– Man kan inte begära att den andra ska sörja på samma sätt som en själv. Kommunikationen har varit oerhört viktig. Jag har till exempel inte tagit det personligt om hon varit arg och ledsen. I stället har vi gett varandra utrymme att sörja och ha det jobbigt.
Boken som Tobias skriver hoppas han kan vara ett stöd för dem som är i en liknande situation. Men minst lika viktigt tycker han det är att bidra till en ökad förståelse för barnlösas situation.
– Alla mina känslor, tankar, ilska, frustration och besvikelse har kanaliserats genom att jag skrivit. Jag försökte också hitta andra som skrivit om liknande erfarenheter men det fanns väldigt lite. Från början hade jag inga tankar om att det skulle bli en bok, jag skrev helt för min egen skull.
Efter fyra år, då de bland annat provat provrörsbefruktning, avbröt Tobias och hans fru försöken att få barn. Men idag är de ändå tre. I ett rum i huset sover deras son som de adopterat. Han har nu varit en del av familjen i snart ett år. Vändningen kom efter samtal med några vänner i Australien som gått igenom en liknande tid.
– De uppmanade oss att börja se oss som en familj igen och vi började prata om adoption. Det blev legitimt för oss att tänka i de banorna även om vi inte hade tänkt på det konkret innan. Idag hade jag inte velat att det skulle vara på något annat sätt, vi har världens finaste kille hos oss.

Vem är han?

Namn: Tobias Åkerman
Ålder: 35
Arbete: Arbetar med kommunikation på Lunds universitet.
Aktuell: Har tilldelats ett stipendium från Sten K Johnsons stiftelse för att skriva en bok om barnlöshet.
Gå till toppen