Nilla Nielsen dök i havet utanför thailändska Phi Phi Islands när hon plötsligt simmade ansikte mot ansikte med en valhajsunge. Hon minns fortfarande känslan av mötet med den prickiga hajen, världens största fiskart.

– Det var så lugnt och fridfullt på något sätt. En magisk upplevelse.

Öborna hade sagt att den som får se en valhaj en enda gång i livet har tur. Några dagar senare fick Nilla Nielsen syn på ännu en.

– Efter det kallade alla mig för valhajsflickan.

"Valhajsflickan" är också namnet på Nilla Nielsens självbiografi.

Helsingborgsmusikerns debutroman tar avstamp i resan till Thailand för nio år sen. Nilla Nielsen hade precis spelat in sin första skiva "Redemption sky" och njöt av semestern, när hon hamnade mitt i tsunamikatastrofen.

– Jag hade förverkligat en av mina största drömmar med skivan när livet tog en helt ny vändning.

Både Nilla Nielsen och hennes mamma, som också var med på semestern, överlevde. Men Nilla skadades allvarligt i nacken, huvudet och benet. Än i dag har hon men efter olyckan.

– De flesta är med om något tungt i sina liv. Boken handlar om det och om att våga kämpa för att komma tillbaka.

"Valhajsflickan" tar sin utgångspunkt i tsunamin, men spänner över hela Nilla Nielsens liv. Mycket rör kärleken till musiken och resor över hela världen. Vandringar i Himalaya, möten med orangutanger i Sumatras djungel och meditation på ett buddhistiskt center i Nepal.

– Jag är nyfiken på livet. Jag vill lära mig om mig själv och andra. Både människor och djur.

Arbetet med "Valhajsflickan" började för två år sen. Men trots att det är Nilla Nielsens debutroman, har skrivandet inte varit några problem. Hon har alltid tyckt om att uttrycka sig, med allt från musik, poesi och reseberättelser till teckning och målning.

– Det var inte tänkt att bli en bok från början, men det bara kom av sig själv.

Hon hoppas att "Valhajsflickan" både kan inspirera och få läsarna att känna igen sig.

– Genom ord och musik känner vi samhörighet. Det är fantastiskt om någon läser det jag skriver eller lyssnar på min musik och upplever känslor som de själva inte kan uttrycka. Det är nåt fint i det. Att vi alla är så lika.