Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnen av Sharon

Föga anade jag, när jag flyttade till Jerusalem i början av 2003, att Ariel Sharon skulle få en så dominerande roll i mitt liv.
Den israeliska politiken styrdes helt av hans olika utspel, uttalanden och militära åtgärder. Varje vecka hände något som måste rapporteras och i möjligaste mån förklaras.
Ett exempel är lanseringen av den så kallade vägkartan för fred som hade tvingats fram av USA, Ryssland, FN och EU. Den lanserades storslaget vid ett toppmöte i Akaba i Jordanien i början av juni 2003.
Jag valde att stanna kvar i Jerusalem för att bevaka bosättarnas massiva demonstration mot det de uppfattade som ett svek mot allt som Sharon dittills hade stått för. Från scenen på Ziontorget kallades han landsförrädare, under starkt bifall från de tusentals åhörarna.
Jag försökte intervjua några av demonstranterna, bland annat en man med ett automatvapen över axeln. Han tittade föraktfullt på mig och förklarade att jag som europé inte kunde förstå det som pågick – det bästa vore om jag lämnade landet och aldrig kom tillbaka.
Under året som följde inträffade flera självmordsattentat på bussar och restauranger runtom i Israel, och Sharon kontrade med militära straffexpeditioner mot palestinierna. Bygget av muren på Västbanken skyndades på för att stoppa nya självmordsattacker.
Efter fredsplanens lansering gjorde Sharon sitt yttersta för att skjuta den i sank. Han hävdade att det inte fanns någon förhandlingspartner på den palestinska sidan och såg till att Yassir Arafat isolerades i sitt högkvarter i Ramallah.
När sedan Mahmoud Abbas steg in på scenen i rollen som PLO:s ledare karakteriserade Sharon honom som en kyckling utan fjädrar, lika irrelevant som Arafat.
Min bild av Sharon var starkt färgad av minnet av massakern i Sabra och Shatila, som inträffade strax efter mitt första besök i Beirut 1982.
Men trots den fasa och avsky jag kände inför hans person krävde min yrkesroll att jag skulle försöka få en intervju med honom. Men det inträffade naturligtvis aldrig, trots upprepade förfrågningar.
De enda gånger jag såg Sharon live var vid ett möte med den internationella presskåren i Jerusalem. När Sharon trädde in i mötessalen, omgiven av säkerhetsvakter, reste sig alla de församlade reportrarna. Bara en förblev sittande – Cordelia Edvardson.
Själv reste jag mig i fåraktig förskräckelse inför den skräckinjagande mannen, som med sin gigantiska kroppshydda såg ut att kunna explodera när som helst.
Sharons beslut att lyfta ut de israeliska bosättarna från Gaza följde jag på nära håll, och mötte många av de familjer som skulle evakueras – flera av dem vägrade packa ihop sina hem i tron att Sharon inte kunde mena allvar. Syftet med den åtgärden var knappast ett steg mot fred – i Sharons vokabulär kallades den "avskiljande", bort från en fientlig omgivning, som sedan isolerades alltmer effektivt från omvärlden.
Min hyresvärdinna i Jerusalem, som hade kommit till Israel från Wien på 30-talet, förbjöd mig att nämna Sharons namn i hennes hus – "vi kom hit med en dröm, och den där mannen, du vet vem, har förvandlat den till en mardröm", förklarade hon vredgat.
Gå till toppen