Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Markera, manifestera, demonstrera!

Vi måste prata om Peter Norman. Australiens genom tiderna bästa 200 meterssprinter som trots att han var en av världens snabbaste inte fick göra något OS efter sitt rekordlopp som ledde till en silvermedalj i sommarolympiaden i Mexico City 1968. Fyra år senare kvalade Peter Norman in till OS i München på både 100 och 200 meter, men Australiens olympiska kommitté föredrog att låta platsen stå tom. Bättre det än att skicka en rasförrädare.
Bild: AP
Den mer eller mindre bortglömde Peter Norman, som också Ronnie Sandahl påminde om i en krönika i Aftonbladet ifjol, stod bredvid Tommie Smith och John Carlos på prispallen när de sträckte sina svarta knutna nävar mot skyn detta historiska OS-ögonblick 1968. Han gjorde inte den klassiska Black Power-gesten, men på bröstet bar han liksom sina medlöpare en knapp ifrån Olympic Project of Human Rights.
Om den organisationen hade fått som den velat hade emellertid ingen av männen stått på pallen. Gruppen, startad på initiativ av en amerikansk sociolog, uppmanade till bojkott av spelen, bland annat med hänvisning till att apartheidregimerna Sydafrika och Rhodesia var inbjudna till att delta. De krävde också att den amerikanske tungviktsboxaren Muhammad Ali, som fråntagits sin VM-titel då han några år tidigare hade vägrat att åka som soldat till Vietnam, skulle få upprättelse.
Muhammad Ali fick tillbaka sin medalj 1971, medan det dröjde ända till 2012, sex år efter Peter Normans död, innan sprintern fick en postum officiell ursäkt från Australiens regering och prisades för sitt kurage. Det satt långt inne. Vid OS i Sydney 2000 var alla australiska OS-veteraner, förutom Peter Norman, inbjudna till att springa ett ärevarv runt den olympiska arenan.
När Emma Green-Tregaro i protest mot de ryska anti-gaylagarna målade regnbågsnaglar inför höjdhoppskvalet i friidrotts-VM i Moskva i somras stannade det vid en varning från Sveriges olympiska kommitté. Det blev aceton och ny lack till finalen. Och burop till SOK. Kommitténs ordförande Stefan Lindeberg har sagt att de inte kommer att nagelfara den svenska OS-truppens händer i Sotji; men kommer att "föra ett samtal med idrottaren" om omvärlden uppfattar något som en politisk manifestation. Budet är i grunden detsamma som tidigare: politik och idrott hör inte ihop. Vilket vi alla vet att det visst gör.
Människorättsaktivister, däribland tidigare fängslade Pussy Riot-medlemmar, uppmanar till total bojkott av propagandajippot. Jag förstår tanken, i den bästa av världar hade ingen gått med på vad demokraturen i Ryssland håller på med. Likväl har aktionsgruppen själv visat en alternativ väg. Pussy Riot slutade inte att gå till Frälsningskatedralen, de gick dit och manifesterade sitt ogillande gentemot Putin-regimen och den ortodoxa kyrkan. Ett tydligt meddelande som gick fram.
För de som av olika anledningar gör det politiska valet att delta i OS-yran finns det alla möjligheter i världen att markera, manifestera, och demonstrera. Idrottsarenor är arenor för politik. Peter Norman, frid vare hans namn.
Gå till toppen