Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Misjas tårar – och Sotjis

Vår Moskvakorrespondent David Isaksson minns Moskva-OS och tycker att det är märkligt att så få pratar om bojkott av Sotji.

Höjdpunkten i sommar-OS i Moskva 1980 var avslutningsceremonin. Björnen Misja, spelens maskot, fäller några tårar och flyger sedan, med hjälp av de ballonger han håller i handen, upp från Luzjnikistadion och ut över Moskvafloden. Chansonen ”Do svidanja, Moskva”, som är så där vackert vemodigt rysk, spelas. Tv-kamerorna zoomar in publiken för att visa oss att spelen följts av folk från alla kontinenter. En kvinna vinkar adjö till Misja, andra är hänförda och pekar mot skyn. Det är rätt rörande.
Misjas flygtur blir förstås mindre rörande om man påminner sig om att det Moskva den jättelika maskoten svävade ovan rensats på störande element inför OS, alltifrån hemlösa till dissidenter hade tvingats lämna staden. Dessutom hade värdlandet invaderat Afghanistan ett halvår tidigare.
Inför OS i Berlin 1936 förklarade Avery Brundage, då ordförande för USA:s olympiska kommitté och sedermera IOK:s president, att ”i sport finns det ingen plats för politik”. Sedan dess har det varit IOK:s och världens tunga idrottsinstitutioners fullständigt orimliga ståndpunkt. Organisationer som verkar i och påverkar samhället – och som dessutom använder skattepengar – är förstås politiska. Bara idén att presidenter och ministrar förväntas komma till ett OS visar hur genompolitiserat evenemanget är.
OS i Moskva bojkottades av USA och drygt 60 andra länder. Jimmy Carter satte villkoret att Sovjetunionen måste lämna Afghanistan inom en månad, vilket inte skedde. Den ryska oppositionella tidskriften The New Times gjorde häromveckan en jämförelse mellan spelen i Moskva 1980 och 2014 i Sotji. De pekar på många likheter, korruption till exempel fanns då som nu, men den viktigaste är att även denna gång avstår vissa inbjudna från att komma.
Tysklands och Frankrikes presidenter, Joachim Gauck och François Hollande, har valt att stanna hemma. Sveriges idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth kommer att se tävlingarna, men vill inte vara med på invigningsceremonin. Och så Barack Obama, som har andra planer och istället skickar en delegation där två homosexuella idrottare ingår. För att strö extra salt i såren varnade USA:s utrikesdepartement häromdagen amerikaner för att åka till Sotji, skälen sades vara risken för terrorism och anti-gaylagen.
Det är ingen tvekan om att spelen betyder mycket i Ryssland och att gäster inte dyker upp är något som stör. Sotji är numera närvarande överallt i Moskva. På ölflaskor, chips, biljetter och en mängd andra varor hittar man OS-loggan. Statstelevisionen har haft de olympiska ringarna uppe i högra hörnet av bilden i månader. Ryska tidningar har noggrant rapporterat om en eventuell bojkott, bland annat har Belgiens parlament haft en omröstning. Till slut kunde ryska medier konstatera att även om några gäster uteblir kommer Sotji inte att bojkottas.
Det går att se det som att hotet om bojkott har påverkat. Många menar att frisläppandet av Pussy Riot och Michail Chodorkovskij är kopplat till OS, samtidigt har förstås inget förändrats i stort.
I Moskvas souvenirbutiker säljs fortfarande muggar och t-shirts med björnen Misja. Om det är något man i Ryssland minns från OS 1980 så är det inte bojkotten utan maskoten, skapad av barnboksillustratören Viktor Tjizjkov. Faktum är att spelen ses som en Brezjnev-tidens höjdpunkt.
Att Misja fortfarande är populär i Ryssland visar att värdlandet främst riktar sig till hemmapubliken. Själva genomförandet av OS blir budskapet. Det visar att vi klarar av att vara värdar för ett sådant jätteevenemang och vi hör hemma på världsscenen. Detta gäller förstås alla stora evenemang och alla länder. I engelska tidningar, även seriösa som The Guardian, hittar man fortfarande infantilt beundrande artiklar om OS i London. SVT gör okritiska program som berättar vilket fantastiskt arrangemang Melodifestivalen i Malmö var.
Om själva spelen främst riktar sig till hemmapubliken, så är det kanske så man också ska uppfatta de uteblivna ledarnas ställningstagande. Det är till för väljarna i deras egna länder snarare än Rysslands befolkning.
OS-historiens viktigaste politiska markeringar har inte varit bojkotter, utan enskilda idrottsmän som protesterat och riskerat något. De mest politiserade spelen genom tiderna är förstås sommarspelen i Berlin 1936. Men samma OS rymmer också den mest betydelsefulla protesten. Jesse Owens fyra guldmedaljer och plats på prispallen.
Det märkliga i debatten om OS-bojkott är att det så sällan talas om själva spelen. De grundläggande motiven för att anordna OS är makt och att ge en elit möjligheten att tjäna stora pengar. Trots detta talas det fortfarande om nonsens som att OS skulle vara bortom den här världen eftersom det bygger på den ”olympiska andan”. I själva verket är en av de centrala idéerna att ge makten en scen där de kan imponera på medborgarna.
Att mänskliga rättigheter inte respekteras i Ryssland är förstås vedervärdigt. Det är lätt att förstå de ledare som inte kommer. Samtidigt finns detta problem hela tiden och kräver ett förhållningssätt med längre perspektiv, i vilket att inte dyka på invigningsceremonin förstås kan vara en del.
De problem som själva spelen skapar är svårare att acceptera. När människor utnyttjas eller körs bort från sina hem för att bygga ett stadion, som blir många gånger för dyr eftersom de som bygger den stjäl skattepengar, är det ett problem som inte skulle existera om det inte vore för OS. Denna likgiltighet för lokalbefolkningen är inte unik för Ryssland, utan är något som uppenbarar sig gång på gång.
Ingen kan påstå att IOK på allvar bryr sig om de som fördrivits från sina hem eller miljökonsekvenserna. Det finns mycket att kritisera i Ryssland.
Men hur kommer det sig att det talas så lite om att bojkotta spelen i sig?
Gå till toppen