Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Sotji – som Florida, men billigare

Är det bara Putin som älskar Sotji efter förvandlingen?

Sotji är Rysslands Florida, bara billigare. Känt för sin subtropiska växtlighet, för sina hotell och sanatorier.
Människor från hela det gamla Sovjetunionen förknippar denna kuststad med strandsemestrar och första kärlekar. Lukten av solkräm, svett, alkohol och grillat kött fyller luften. Ingenting händer här på vintern. Men allt det är på väg att förändras.
Nu kommer de olympiska vinterspelen till stan.
Fotografen Rob Hornstra och jag reste för första gången till Sotji våren 2009. Under fem års tid har vi sett den märkliga förvandlingen av en typisk badort, hela Rysslands egen sommarhuvudstad, till den nya vinterstaden.
Under tiden har Putin gjort den till sin personliga favorit för toppmöten och kongresser här, eftersom staden numera anses värdig att visa upp för utländska gäster på besök.
Valet av Sotji som Rysslands nya huvudstad för vinteridrott är inte helt självklar, för att uttrycka sig milt. Sotji är Rysslands sydligaste stad och regionen landets enda med subtropiskt klimat. Staden har varit känd för sina mineralkällor och sina hälsohem och var ett av Sovjetunionens främsta resmål på sommaren.
Längs med kusten trängs hotell, restauranger och högljudda barer med nöjesparker och steniga stränder. Om du frågar en ryss någonstans i det vidsträckta landet om Sotji, så påminner stället dem om deras första semesterkärlek, barnens sommarläger eller förföriska vykort från bekanta på resande fot.
Sotjis senaste sju år kan lättast beskrivas som en revolution för staden. När olympiaden invigs 7 februari kommer konståkare och hockeyspelare att göra palmerna längs kusten sällskap, och från strandpromenaden kan morgonflanörer få syn på delfiner som hoppar mot soluppgången. "Putin fick leta väldigt länge", har den ryska oppositionspolitikern Boris Nemtsov skämtat, "men till slut hittade han det enda stället i Ryssland som inte ser en enda snöflinga på en hel vinter".
Klimatet är inte det enda anmärkningsvärda med detta vinterspel. Sotji gränsar nämligen till Abchazien, en liten i provins i Georgien som stred för sin självständighet 1992 och sedan dess varit en övergiven, isolerad och förfallen plats. Efter kriget mellan Ryssland och Georgien 2008 erkände Ryssland de båda georgiska utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Men enligt FN är däremot Abchazien rättsligt fortfarande en del av Georgien.
På andra sidan bergen, sett från Sotji, ligger de autonoma republikerna i norra Kaukasus. Ökända namn som Ingusjien, Tjetjenien och Dagestan är synonyma med sekelgamla konflikter, självständighetskrig likt det i Tjetjenien och terrorattacker som den i Beslan år 2004, bomberna mot Moskvas tunnelbana och flygplats 2010-2011, självmordsbomberna i Volgograd 2013 och många, många fler.
Vinterspel just här, mitt i värmen och oroshärdarna. Det krävs ganska livlig fantasi för att förstå varför.
Å andra sidan, skidorterna uppe i bergen kommer att erbjuda fantastiska pister för skidåkarna. Ryssland må vara känt för sitt kalla klimat, men fram till idag har landet inte haft en enda riktigt utvecklad skidort. Alla andra bergsmassiv i Ryssland är antingen för kalla, outvecklade eller så är omgivningarna inte tillräckligt lämpliga – sammantaget har det funnits få andra platser i landet som vore aktuella att anordna ett vinter-OS.
Det är förstås därför som Putin, i sin slutplädering inför Internationella olympiska kommittén 2007, sa: "efter Sovjetunionens upplösning har Ryssland förlorat alla sina vinterskidorter. Fortfarande i våra dagar har våra landslag i vintersporter inte en enda träningsort på hemmaplan. Sotji kommer att bli en skidort i världsklass för det nya Ryssland och för resten av världen".
Men när Sotji 2007 utsågs till värd för detta OS var orten en omodern sommarstad av känt Sovjetsnitt. Gamla palatsliknande hotell intill hyreskaserner i värsta 1970-talsstil trängdes längs kusten. En jättelik mosaik av Lenin prydde nöjesparken Park Riviera. Ryssar flanerade längs de kilometerlånga boulevarderna, åt grillspett och sjöng med i gamla ryska sånger som ljöd över området. Mer välbeställda ryssar flög hellre till Turkiet, Egypten eller Thailand på semester.
Den slitna staden torde inte ha imponerat nämnvärt på IOK-delegaterna. Det fanns inte ens en anständig väg till Sotji att transportera allt byggmaterial till den nya OS-stad som nu skulle anläggas. Så till en början måste nya vägar byggas och under tiden fick Sotjis trafikanter sitta fast i ett evigt trafikkaos. Flygplatsen påminde mest om en busstation – en ny flygplats måste alltså byggas.
Vägen som ledde upp till bergen var så smal och blåsig att en ny för åtta miljarder dollar måste byggas på andra sidan floden, sannolikt en av de dyraste vägarna på den här planeten.
Den ryska upplagan av tidningen Esquire räknade ut att vägen lika gärna kunde ha belagts med ett nio centimeter tjockt lager av strimlade Louis Vuitton-väskor.
På grund av den kraftigt underdimensionerade vägen längs Sotjis kust måste även en ny hamn byggas, vilket visade sig inte vara det lättaste. Så fort den stod klar förstördes den nya hamnen av en av dessa förrädiska Svarta havs-stormar. Då fick också en rangerbangård byggas för att järnvägens godstrafik norrifrån skulle kunna fungera.
Trots att Sotji alltså under lång tid varit en turiststad var inte ett enda av stadens hotell gott nog för bortskämda IOK-delegater. Samtliga hotell måste byggas om från grunden inför OS.
Sedan var det detta med alla andra faciliteter inför spelen. Sådana saknades också. Samtliga fem ishallar, invigningsarenan, skidpistarna, backhoppningsanläggningarna, bob-banan, presscentren, deltagarnas OS-by... för att inte tala om all infrastruktur runtomkring.
När de första beräkningarna presenterades 2007 talades det om tolv miljarder dollar, vilket skulle göra Sotji till tidernas dyraste vinterspel.
Nu är totalsumman uppe i runt 52 miljarder dollar. Ungefär lika mycket som kostnaderna för samtliga vinter-OS någonsin sammanräknade.
När du har sju år på dig att bygga allt detta i ett megalomant format blir också små förseningar kostsamma.
För Putin är detta OS ett projekt med höga personliga insatser. Han har personligen inspekterat faciliteter och sparkat chefer som inte levererat snabbt nog eller har varit för korrupta. Detta är hans fest, ämnad att fira hans 15 år vid makten. För med detta OS ska president Putin visa att Ryssland är tillbaka på världsscenen, efter Sovjets fall och det kaotiska 90-talet.
För lokala aktivister, miljökämpar och invånare i den blivande värdstaden däremot står OS-bygget för precis allt som är fel med dagens Ryssland där, medborgarna inte har något att sätta emot den självsvåldiga och korrupta staten.
2009 hade bygget bara så smått inletts. Platsen där de stora ishallarna nu står färdiga var då rena ödemarken. Här och där växte kål. Förutom några blå staket som markerade var OS-bygget skulle dra igång syntes inte några spår av projektet. Bortsett från i byarna som omgärdade platsen. Fotografen Rob och jag mötte de boende i jordbrukskollektivet "Sovchos Ryssland" där det var full aktivitet när ämnet kom på tal. Och på tal kom det. Människor som viftade med händer, ropade till varandra: "Nya dokument har anlänt!".
Tatjana, 55, berättar i vår bok "An Atlas of war and tourism in the Caucasus": "I Ryssland finns det en blankett, ett dokument för allt, men vi måste fortfarande försöka kämpa mot dem".
Hon bodde då i ett av de många hus som var på väg att rivas för att göra plats åt OS-arenorna. Dokumenten hon bar på var kopior av broschyrer som marknadsförde lyxiga och västerländskt präglade hus. Kartan i broschyren visade att villorna kommer att ligga nära havet, alldeles intill OS-arenorna – precis där sovchosen då låg.
"De har redan sålt ut våra tomter innan de ens frågat eller kommit överens med oss", sa Tatjana.
Hennes by protesterade när IOK var på besök 2008, men de motades bort av polisen.
"Vi fick veta att om mänskliga rättigheter kränktes, då kunde IOK gripa in".
En liten grupp sovchos-medlemmar samlades snart runt dokumenten och oss. En flodvåg av teorier och konspirationer sköljde över oss.
"Vet ni att det finns stora grottor och underjordiska sjöar här under oss, där söt- och saltvatten möts? Om stadion byggs här kommer de att slukas av marken omedelbart", sa någon.
En annan påstod att marken här är så mättad på vatten att byggnadskostnaderna kommer bli skyhögt mycket högre än planerat.
En kvinna pekade mot floden som rinner genom bergen: "Ser ni så urgröpt det ser ut? De har redan börjat använda sten härifrån som material till byggena uppe i bergen. Under tiden förstörs floden för lax och forell".
Nästan varje vecka anlände ett nyhetsbrev om Sotji 2014. Det var späckat med underbara händelser. "Tack vare Sotji 2014 har Rysk volontärverksamhet återuppstått" eller "Sotji 2014 blir avfallsfritt".
Katja skrattade åt det. Hon var 31 år och bodde med sin man och tre barn i en utbyggd husvagn bakom ett av dessa blåa OS-staket – hon var osynlig i IOK:s ögon.
2002 hotades Katjas hus av byggplaner, men lokala protester lyckades förhindra rivning. Det var så Katja hittade sin uppgift. Hon började studera juridik. Rivningshotet vilade fortfarande över hennes bostadsområde – de blå staketen kan väl inte bli kvar för evigt? – men, sa hon: "Jag skulle hellre dö här än bli tvingad att flytta härifrån".
Katja sålde annonser för lokaltidningen Delovoj Sotji. Men de senaste åren har hon också varit aktivist närmast på heltid. Hennes telefon har ringt konstant. Ibland var det invånare som ringde för att diskutera utvecklingen, ibland någon som berättade om nya uppgifter som framkommit. Katja företrädde de människor med hus eller land som hotades av det framryckande OS-bygget. De var många. Samtalen började strömma in redan på morgonen. "Katja, fosterlandet kallar dig!" Förväntningarna på henne blev stora.
En tur genom Sotji i hennes sällskap berättar om en totalt förändrad stad. Hon pekar mot hus som håller på att rivas, mot floder som letts om, mot skogar som ersatts av olympiska förbifartsleder och tåglinjer. Rundturens klimax är när vi passerar en sovchos som odlar te och tvingas tvärstanna bilen framför ett hus som står mitt i vägen. Bakom huset syns ett kolossalt berg av ångande, stinkande sopor.
I en tågvagn halvt begravd av skräp sitter Andrej Sjengarov, 40. Han ser ut att må bra för någon som bor på en soptipp. Han visar oss runt på berget, översållat av svartbubblande pölar där grodor, förvånansvärt nog, överlever. Han har samlat på sig en stor mängd kartor och dokument. Hans tomt förefaller ha varit okänd av lantmäteriet, eftersom soptippar är förbjudna inom en flera kilometers radie från tätbebyggda områden.
"På 90-talet ville de bränna upp skräpet, men sen exploderade fabriken", berättar Andrej. "Efter det lämnade de oss ifred."
En morgon två år tidigare vaknade Andrej upp av ett fruktansvärt mullrande oväsen. Han, frun och barnen hann knappt lämna huset innan det slukades av en soplavin. "Det är möjligt att soporna hade ruttnat och värmts upp så att jorden till slut gav vika", spekulerar han. Till sin stora förvåning upptäckte han på en av kartorna att man planerade att dra en OS-väg rakt igenom soptippen. "Jag är nyfiken på hur de kommer att göra det" säger han, "men det kan bli min räddning. I vilket fall som helst så betyder det att soporna måste försvinna".
Hans fall visade sig inte vara högprioriterat av myndigheterna. Tid är alltid en bristvara för byggherrar. Vägar kan dras om och sopor– hur olagliga de än är – kan placeras någon annanstans. Ända fram till i höstas visade aktivister på hur byggfirmorna dumpade avfall illegalt runtom i Sotji. Vid det laget hade Katja gett upp. Hon anslöt sig till det Olympiska Maskineriet. "Under alla dessa år har inte en enda protest mot myndigheterna burit frukt", säger hon i dag.
Nu har hon en nyfödd baby och en familj att ta hand om. "Kan du inte kan besegra dem, förena dig med dem" skämtar hon.
Vladimir Sorokin promenerar genom Krasnaja Poljana, en skidort i bergen nordost om Sotji. Hans by. Ännu en helikopter med sitt karakteristiskt hovrande ljud flyger över hans huvud. Han tittar upp. Hans helikopter. En stor, tom fraktsäck hänger ned från den. "24/7", skrattar han.
Det här är överflödets år, inte minst för Vladimir. Han har bott i Krasnaja Poljana i 25 år. Han flyttade hit efter examen vid universitetet i Riga, och blev ortens pionjär då han byggde ut ett skidliftsystem.
"Här fanns absolut ingenting", berättar han väl inne på kontoret, som mer påminner om en arbetsbarack med människor som hela tiden springer in och ut.
Den första skidliften här byggdes först på 90-talet, och givetvis var det Vladimir som importerade teknologin. Vid det här laget är han så unikt erfaren och effektiv säger han, att han får förfrågningar från hela världen att sätta upp skidliftar. "Andra behöver sex helikoptrar och håller på i veckor, jag gör det med mindre medel och mycket snabbare", ler han.
Vi kör genom byn i hans jeep. Med tydligt ogillande pekar han ut de hus som byggts på de mest natursköna platserna. Han visar oss den enorma datja som tillhör den ryske presidenten. I detta skogsområde med byggförbud, officiellt sett, har den ena nya villan efter den andra dykt upp.
"Minister, minister, överste, medlem av duman..." Vladimir räknar upp husägarna medan han pekar mot villorna. Enligt honom ligger korruption bakom byggandet av samtliga dessa hus. Somliga uppfördes till och med gratis, som ett tack för ett eller annat kontrakt. Vladimir sammanfattar snabbt och lätt alla de problem som omgärdat OS: den eroderade marken som arenorna byggts på och det faktum att bokstavligen all infrastruktur har anlagts från grunden.
Men, säger han, för hans egen del gör det förstås bara livet lite intressantare.
Han åker skidor med Putin – av misstag råkade han åka in i Abchazien, berättar han – och frotterar sig i dag med Rysslands miljardärer och sportstjärnor. Det är ett enda stort, galet äventyr för honom.
"Självklart kan du alltid oroa dig över att saker och ting inte kommer att stå färdiga i tid. Det är samma sak överallt. Men vi ska se till så att allt blir klart".
I slutändan vill Vladimir Sorokin ändå inte helt fixera sig vid OS. "Alla vet att det är ett misstag. Det varar i två veckor sen... thuiit", han visslar, "sen är det över".
Vladimir, en boren affärsman, förbereder sig redan för åren efter OS. "Hur gör vi den här regionen attraktiv i ett längre perspektiv", frågar han sig, "hur får vi turister att åka hit på sommaren?".
Det är förstås ironiskt att dessa olympiska spel ska ses som det yttersta beviset för att Ryssland är tillbaka på världsscenen igen. Särskilt med tanke på att spelen arrangeras precis intill den region som är Rysslands största misslyckande. Abchazien visar ju hur oförmöget Ryssland är att hantera gamla konflikter och, inte minst, hur våldsamt man bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Radikala islamister i separatistiska Kaukasiska emiratet förklarade i fjol att de skulle göra allt i sin makt för att bomba spelen. För dem är Putins projekt den självklara måltavlan.
Av många anledningar finns det fler grupper och schatteringar som politiserar spelen: gayaktivister, miljökämpar, tjerkessiska aktivister, människorättsorganisationer.
De västerländska politiker som nu tvekar och i många fall ställt in sina resor till invigningen i Sotji är alltså i stort och blandat sällskap. Hur som helst kommer det utan tvivel att bli ett händelserikt vinter-OS.
Rob Hornstra och Arnold von Bruggen har arbetat ihop med "The Sochi Project" i fem år. I december 2013 utkom boken "An Atlas of war and tourism in the Caucasus" (Aperture).
Arnold von Bruggen (född 1979) är holländsk historiker, journalist, författare och filmare. Han står bakom dokumentären "The Russian war" (2009).
Rob Hornstra (född 1975) är holländsk fotograf som arbetat med dokumentära projekt på Island och främst i Ryssland under parollen "slow journalism".
Översättning: Johan Malmberg
Gå till toppen