Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Höganäs

Såld på saxofon, jazz och Elvis

Duke Ellingtons altsaxofonist, Johnny Hodges och Elvis Presley är två artister som betytt väldigt mycket för kullabon Olle Olssons stora musikintresse.

Olle Olssons första möte med musiken blev en riktig kick.
– Jag var fem år och vi bodde i Vadstena. Min kompis föräldrar hade en resegrammofon och jag tyckte det var helt fantastiskt att det kunde komma så mycket musik ur en låda. Gökvalsen var kanske inte min grej, men fenomenet fascinerade mig.
Trots denna tidiga kontakt med musiken skulle det dröja ett bra tag innan Olle själv började praktisera. Familjen hade flyttat vidare till Jönköping och Olle gick på Kristina realskola. Musikdirektören frågade om han ville vara med i kyrkokören.
– Jag var 14 år och det var kanske inte så tufft att sjunga i kyrkokör, men jag tackade ja ändå. Eftersom jag inte kunde noter så lyssnade jag till de andra tenorerna och det gick bra. Det hjälpte även upp betyget.
Ganska tidigt bestämde sig Olle Olsson för polisyrket.
Efter militärtjänsten i Hässleholm sommarvikarierade han som ambulansförare vid Höganäs brandkår i väntan på att bli antagen till polisutbildningen i Malmö. Praktiskt eftersom han kunde bo i föräldrarna sommarhus, en sidobyggnad till Paradisvägen 22 där Olle och Daisy Olsson bott de senaste 20 åren.
– Så länge jag kan minnas har jag tillbringat somrarna här i Lerhamn.
Efter nio månaders utbildning började Olle som fotpatrullerande polis i Malmö sommaren 1965. Den tiden var ganska själsdödande då det inte hände särskilt mycket. Så småningom hamnade Olle Olsson i en radiobil och då blev arbetsuppgifterna något helt annat.
– Man fick vara beredd på vad som helst. Det var mycket elände med många dödsfall och jag kände att jag behövde en motvikt till jobbet.
Olle köpte mycket skivor på den tiden. När han på radion hörde Duke Ellingtons orkester spela "Paris blues" blev han helt såld – på saxofon.
– Jag tyckte att saxofonsolot var fantastiskt och försökte få tag på skivan, men det skulle dröja många år innan jag fick tag i den.
Olle blev en stor fan av Ellingtons altsaxofonist, Johnny Hodges, och började själv att som 23-åring spela saxofon för Gunnar Mossberg i Malmö symfoniorkester. En helt ny värld öppnade sig och Olle blev lite nörd på skickliga saxofonister. Ganska snabbt kom han med i Malmöpolisens orkester. Öva gjorde han i källaren till ett församlingshus i Limhamn.
– Mossberg ville även att jag skulle prova på klarinett, så det gjorde jag, men det är saxen som jag är mest förtjust i.
Olle träffade sin Daisy i Malmö då hon utbildade sig till laboratorieassistent.
– Hon fick jobb i Helsingborg så jag sökte till Helsingborgspolisen.
I december 1972 gick flyttlasset till Höganäs och ett hus som de började renovera.
Olle har spelat i många olika konstellationer, men håller sig nu för tiden till en klarinettkvartett, fyramannabandet Ackordscentralen och Höganäs musikkår.
– Vi spelar allt möjligt, men så mycket jazz blir det inte. Det finns också en klassisk sida av saxofonspel som jag gillar väldigt mycket. John Edward Kelly är det inte många som hört talas om, men han är fantastiskt duktig.
Den stora skivsamlingen innehåller många förstapressningar med inriktning på jazz, country, Elvis Presley.
– Man gör det svårt för sig, i dag skulle jag inte drömma om att börja samla förstautgåvor, det har blivit för dyrt.
Merparten av plattorna i samlingen har köpts via särskilda skivlistor från Amerika där man la bud på de man ville ha.
– För det mesta skickades albumen med båt och det kunde ta en månad innan man fick reda på om man fått köpa skivan eller inte.
Olle Olsson vill hela tiden utveckla och förkovra sig och tar nu som blivande 70-åring klarinettlektioner för Helsingborgs symfoniorkesters Per Johansson.
– Musiken är en stor del av min vardag och jag övar varje dag.

Kullabo

Namn: Olle Olsson.
Yrke: Pensionär.
Bor: Lerhamn.
Ålder: 69 år och fyller 70 den nionde april.
Familj: Hustrun Daisy, sonen Robert och dottern Annika samt barnbarnen Tyra och Doris.
Läser: Therése Söderlinds "Vägen mot Bålberget".
Film: Sherlock Holmes på SVT.
Äter: Pannkakstårta med vispgrädde.
Speciella intressen: Musikalisk allätare, men med undantag av riktig hårdrock, det är inte mitt bord.
Motto: Man ska inte se ned på andra människor. Alla har sina skäl till att de är som de är.
Gå till toppen