Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Han berättar svampens historia

Länge ansågs svamp som otjänlig föda och inte förrän på 1600-talet kommer den upp på det svenska matbordet. Ängelholmsprofilen Anders Hirell berättar hur det gick till i boken "Den svenska matsvampens historia".

På gränsen till skogen, strax utanför Gånarp bor svampkonsulenten Anders Hirell. Han har skrivit boken om matsvampens utveckling i Sverige sedan 1600-talet. Anders Hirell, som tidigare både varit bibliotekarie och kulturchef i Ängelholm, fick idén till sin bok när han utbildade sig till svampkonsulent vid Umeå universitet.
– Först ville jag skriva om matsvampen från ett globalt perspektiv, jag kunde se mönster som återkom genom historien på de mest skilda platser i världen. Mönstret pekade på att det endast var de utvalda som fick äta svamp. I Egypten var det faraonerna, i Japan hade samurajerna privilegiet och i Sydamerika kallade man svamp för guds kött, säger Anders Hirell.
Men snart insåg Anders Hirell att han måste avgränsa sig, det fanns ju en hel del att skriva om bara i Sverige. Det som började med ett projektarbete på 15 sidor slutade med en bok på 620 sidor och tog sju år att färdigställa. När väl manuset var klart kontaktades Carlsson förlag, ett nischat förlag, med ett något mer specialiserat utbud, som Anders Hirell uttrycker det. De tog manuset rakt av, korrekturläste, och tryckte det utan omskrivningar.
– Länge ansågs svampen som något obehagligt och som i bästa fall kunde duga som kreatursföda. Det sägs att man under nödåren hellre åt löv och blad, kokade sina läderstövlar, till och med hellre åt hästspillning än svamp, säger Anders Hirell.
Men på 1600-talet började det hända saker. Sverige gick från bondesamhälle till stormakt. Adeln bildade sig genom studieresor i Europa. Lärde sig om mode, litteratur och ekonomi, statskunskap och arkitektur. De lärde sig äta svamp. Så sakteliga spred sig bruket bland borgerskapet i storstäderna men hos folket skulle det ta betydligt längre tid. Under svältåren i mitten av 1800-talet gjordes propaganda- och utbildningsresor för att få folk till att äta mer svamp men med dåligt resultat.
– Med viss rätt, det finns faktiskt inte särskilt mycket näring i svamp. Kanske ska man hellre se svamp som en krydda, en delikatess att förgylla maten med, säger Anders Hirell.
Som svampkonsulent lär man sig om ätliga och giftiga svampar.
– Men min bok är inte en vanlig svampbok, det är en kulturhistorik över matsvampen genom århundradena, inflikar Anders Hirell, vars bok gavs ut i november i fjol.
Gå till toppen