Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

I Lotassemarkerna

Lotta Lotass har förmågan att hitta det intressanta i de intressanta historierna. Jenny Maria Nilsson läser en samling essäer av drottningen av god urskillning.

Några kritiker (som ska förbli namnlösa) kan jag sedan 2009 inte lita på. Det året recenserade jag en poesisamling författad av vad som tycktes vara en kvinna vid namn Nanok Birnbaum. Poesin föreföll autogenererad och sådant kan minsann vara både roligt och intressant men det här var ett trist hopkok av pretentiös långsökthet kryddat med filosofers namn. Genast anade jag oråd och efter lite googlande begrep jag att Nanok var ett alter ego – senare förstod jag att en manlig artist i 40-årsåldern låg bakom.
Avsikten med diktsamlingen vet jag fortfarande inte. En konceptuell installation? Ett skämt? En kritikerfälla? Eller ett uppriktigt försök att skriva god poesi under en flamboyant pseudonym? Några namnkunniga kritiker skrev positivt om denna poesi som bestod av strofer i stil med: ”Vi måste lära oss tänka med kandelabern”.
Det där kändes deppigt men jag måste kanske inte göra stor sak av det. Vi tycks genetiskt betingade att dölja när vi inte hänger med och att vara reaktionär och avfärdande är inte heller bra egenskaper för en litteraturkritiker. Dessutom har en text så många nivåer och möjligheter till perspektiv att när litteraturen möter läsaren kan bra kvalitet uppstå hos läsaren. Så även om omdömet inte är välgrundat kan det vara ärligt och det räknas väl för något?
Men särskilt sedan modernismen uppstod och gjorde allt himla svårtolkat har vi haft det som Lotta Lotass i essän ”Om tre försök att skapa meningslöshet” kallar obegriplighetsdebatter: är det konst eller är det bara konstigt?
Lotass första exempel på försök att skapa meningslöshet är poesigruppen ”Spectra” från 1916. Amerikanerna Witter Bynner och Davison Ficke retade sig på obegriplig dikt och kom med en ambition tjusig i sin storslagenhet: ”att skapa en ism ägnad att göra slut på allt vad ismer hette”. Spectrismen skulle besegra modernismen med dess egna vapen. 1944 smidde ett annat kompispar liknande planer: James McAuely och Harold Stewart uppfann den svåre poeten ”Ern Malley” (Lotass andra exempel) och som Harris, den redaktör som publicerade Malleys dikter, sedan fick förklara i domstol: ”De gjorde anspråk på att lura medlemmarna i en modernistisk kulturism”.
Nanoks bok har titeln "Grammatica Obscura", känns det igen? En Jan Wictor utkom på Bonniers 1946 med "Camera obscura", vilken är Lotass tredje exempel och den startade en intensiv obegriplighetsdebatt här i Sverige. I mitten av 1900-talet puttrade sådana diskussioner lite här och var. (Jag menar, herregud, folk har än idag knappt accepterat dikt utan rim.) "Camera obscura" fick inget överdrivet glatt mottagande men togs på allvar. Så kom i dagen att Jan Wictor var en naken kejsare utskickad av medicinstudenterna Lars Gyllensten och Torgny Greitz. De två herrarna förklarade att deras poesi, skriven på fem timmar med paus för öl och smörgåsar, inte skulle ses som parodi utan bevis på att den lyriska modernismen ”löst den gamla gåtan om ars magna, att uppfinna ett sätt att göra tankar utan ansträngning.”
Haha, ja man har inte roligare än man gör sig och en reaktion på bluffen var att kejsaren inte alls var naken, Gyllensten och Greitz undermedvetna själsliv hade åstadkommit poesi värd något trots tramsiga avsikter. Och varför inte? Trams kan vara bra och det var ju den Gyllensten som låg bakom och hans litterära begåvning förmådde kanske manifestera sig själv oavsett.
Anledningarna att berömma Lotta Lotass författarskap är så många att man inte kan hinna med alla men låt oss börja med att det är spännande. Var och en av de 28 essäerna i samlingen Varia, med olika karaktär och publicerade sedan 90-talet och framåt i till exempel Glänta och OEI, är ett intellektuellt drama.
Ett annat beröm man bör få med är hennes förmåga att inte bara hitta intressanta historier utan det intressanta i de intressanta historierna. Lotass är drottning av god urskillning, hon finner noder, punkter av energi som springer upp under hennes penna. Och hon är arkivskicklig; välvalda citat och utdrag inlemmas och ger läsaren känslan av att se långt åt alla håll.
Som i fallet ”Ern Malley”. Olika falla ödets lotter och den lurade redaktör Harris hamnar i den märkliga situationen att han får försvara bluffmakarnas poesi i domstol där den anklagas för osedlighet. Lotass har infogat ett dråpligt utdrag från när Harris berättar om sin tolkning av Malleys poesi och domaren invänder: ”Ni kan inte peka på något ord eller någon mening som talat om det, kan ni?” och fortsätter: ”är det inte möjligt att det ni just citerat är meningslös rappakalja?”
För vad är språk? Hur fungerar tolkning? Samlingens första essä: ”Blessent mon coeur d’une longeur monotone: begreppet entropi" är som en handbok till essäerna i övrigt – kanske till Lotass hela författargärning. Titeln innehåller en strof av Paul Verlaine, vilken lästes i radio den 5 juni 1944 för att meddela franska motståndsrörelsen att nästa dag var dagen D. Lotass använder detta som ytterlighetsexempel, ett språk rensat från brus: ”Meddelandet sändes med lägsta möjliga entropi – språket hade blivit en signal”.
Språket betraktas som energi och inget är Lotass främmande när hon i essän vandrar genom termodynamikens historia, entropins väsen och väver ihop det med en hel massa litteratur som man genast vill läsa. Texten, skriver hon, ”blir en allegori över sitt eget läsartilltal” och hennes text är som en styrd våg. Hon har liksom Neo i "The Matrix" nått det stadium där hon tycks införlivad med den energi som finns i texten, det stadium där hon inte behöver lyda energin utan bemästrar den.

Varia

Lotta Lotass
Albert Bonniers Förlag
Gå till toppen